Det är inte konstigt att vi tror
att det ekar under
ett himlavalv så högt.
Som vore det Guds gomsegel
– smaken och doften
av bröd och blod talar för det.
Kristalliserad andning strödd över gräset.
Vi kan inte läsa vad skatans vingpennor
skrivit på frostytan. Under våra fötter spåren
av klövar. De trofasta kliven
i höstens sista strålar frusna i lera nu.
Isen, uppackad mot stranden av stormen,
tornar upp sig. Ett öppet stråk
salt hav och längre ut
– mer av det vita bundna
reflekterar alla nyanser.
Under många år har vinden klappat
enarna på huvudet. Förklarar:
Deras hållning, där de omfamnar
kaniner, rådjur och kanske
en räv då och då.
