En strikt och självanklagande ghazal* som kanske
får rum i projektet ”De törstande ökenfäderna”.
Jag försöker dölja mitt eget fördömda glashus
och tjyvkikar gärna in i andras tömda glashus.
Det finns så mycket ensamhet i mina ögon
och frukter av skam i dessa bortglömda glashus.
Adam ansåg sig leva i den yttersta tiden.
Tillsammans bidar vi vår tid i drömda glashus.
Jag har fast anställning hos trädgårdsmästaren Kain.
Jag sorterar sten i hans världsberömda glashus.
Varför blir mitt finger en pistol då jag pekar?
Vi är hyresgäster i samma dödsdömda glashus.
Stefan, du är en eländig gam som lever gott
på andras misär i ditt undangömda glashus.
* Om du är intresserad av det intrikata regelsystemet för ghazalen kan du läsa tex ”Poetic form” i denna artikel.
Stefan Albrektsson Poesi 
Jamen, ja! /d
GillaGilla
Tack Dag!! Spännande med den strikta formen, och huvudvärksframkallande ; ) Och jag tummade en del med rytmregelverket… räknade bara stavelser… så nu lär jag väl få ghazal-polisen efter mig : ) Allt gott!
GillaGilla
Roligt har du när du orkar:) Du får ursäkta, jag associerade till en dikt från tidigt nittiotal:
Här sitter jag, Abhn i LØ-oasen,
herde för alla syndabockar.
För mig har De berättat allt,
och inte bara oförrätter.
De stackarna: trötta och ledsna.
Här gör De inget ont.
De bara går här och betar, skiter och sover.
De kämpar inte.
Vad har De att konkurrera om?
GillaGillad av 1 person
Lysande!!
GillaGilla