Honung och tiger

Ögonen skär sig
i mitt ansikte.
Repen som du sände
brast under klättringen.
Måsarnas skrik har tystnat,
det susar bara nu.
Så gråt då,
gråt och vänta
med att dö.
Lättade sitter vi länge i det vita
som två duvor.
En linneduk suger upp
det långsamt röda. Du säger: Levandet som sådant är inte det svåra. Värre är det att göra något av inget. Du griper händer som fingrar på fingrar och fortsätter: Jag är död sedan länge, det är bara kroppen som inte har insett det ännu. De fyra blir åter två. Vi hör klockan ticka under huden.
     Jag säger: Skulle vi kunna låsa om oss här och svälja nyckeln? Man kan gå sönder av prat. Jag vill att ditt namn ska vara helt och att vi ska se månen – den är en stor sak – med ännu större ögon. När vi går ut står clownerna i gathörnen och lyser med benen i kors. Alla korten ligger vid deras fötter.
     Jag frågar dig: Måste man tala bandage för att andra ska förstå det sjuka? Att man vill ligga stilla och låta månen vara segel? Det är då du svarar att det är möjligt att skriva Mozart baklänges och att allt som kan tänkas redan har tänkts efter det att Bach plockat ner tältet – han som lekte med de dyra pärlorna han fått, han som dog utan att säga ett ljud, eftersom allt blev sagt av fiolerna. Jag ser ut
genom två hål
en blå kväll
som doftar
honung och tiger.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close