Buktalare

Mörkret växer varje morgon
hösten tågar in.
Jag släpper styret.
Buktalarens konst: att säga
utan att avslöja
var orden kommer ifrån. 

Nu tar en annan över.
Herr Tranströmer!
Detta torg med sitt myller av ansikten.
Jag känner dem!
De har följt mig hela mitt liv,
runnit bredvid min flod
och grenat sig in i den.
1867 togs han, den grå mannen, ut i strid.
Sändes ut i ett skepp och lades sedan in
på sanatorium och ligger nu uppdragen
under ett segel av sten. ”Ödet ville det”. 

Men vad säger då Mr Bly?
Snön driver in under huset.
Fadern i huset är ute då sonen
ser honom genom fönstret.
Pojken kommer att bränna alla papper
och flyr bakdörren. En tupp äter aska. 

Ok, men vad säger Señor Neruda?
Mitt land omfamnas av ett hav apelsiner,
ananas och arbetarnas sårade sånger.
O, trädgårdarna flyger med flyttfåglarna
och blodet koagulerar
när kulsprutorna läggs undan.
En björn går djupt in i skogen av diamanter,
lyfter kjolar av dokument. 

Visst! Kör Öijer!
& vem är du
med din nål i ryggen
släpper dynamit i ögat
RÖKSVAMP
stäng dörrarna & ring inte mer
till porslinshotellets lobby
Jody lägg korten
på toppen av berget
dina händers lydnad regnar
Jody tar trottoaren
under armen
hem till sig & går
ut i tyllkjolar hon ärvt
av pistolmannen 
RÖKSVAMP
ännu en nål i ryggen 

Och vad säger då jag?
Inför arkebuseringen
– det är en sådan dag –
den omvända musiken
letar sig in till mitten.
Meddelandena som gått ut
tas äntligen emot.
Hundar i korgar och pennan
jag fått av Rilke.
Det är den där Rilke
som inte fått sova ordentligt,
inte fått sitt morgonkaffe
och därför skriver en vulkan,
lider och har mustasch av stål
och står staty på okänd ort.
Stängd bakom yttre dörrar
är han stängd också inomhus.
Låter pianot peta tänderna
och går om några år ut
ur slottet som författare
till en mycket liten stor bok
om diverse djur i fångenskap.
Han vill den vild. Stark
blir den av att ströva fritt
och riva oskuldens ögon.