Morgon: Jag äter nio sorters eld . . . . innan regnet kommer och jag sitter på en station. Bläddrar mellan spåren. Några är på väg till, andra på väg bort. Resväskorna.
Uppsnappar (som en svala i regnet): ”Det är inte det som det handlar om . . . . eller att jag skulle vara nyfiken . . . . nej, men . . . . OK, ha det bäst, hej, hej då . . . .” och Voulez Vous rinner ur högtalarna. Det regnar. Mänskligheten hukar sig. Resväskorna.
Regn: Det finns ingenstans att fastna, inget fotfäste. Jag är flödande som tågavgångar och sällsynta ankomster. Allt är oblockerbart, utan spårändringar . . . . ett tröstlöst regn. Faller in. Faller genom mig själv och regnet kommer. Jag gräver mitt eget kaninhål . . . . och faller faller . . . . faller fritt. Resväskorna.
Men: Hunden känner i alla fall igen mig – alltså finns jag.
Eller är det bara en vana? Eller är det jag som är en vana? Resväskorna.
Vägen rör sig fortfarande över näthinnan, översvämmar. Resväskorna.
Det betyder att jag nu ligger ner.
Vi behöver ingen utbildning, ingen tankekontroll, ingen sarkasm . . . . samma gamla vägg (resväskorna) och resväskorna . . . .
Döden binder sin häst
(tillfälligt)
och närmar sig
(som ett tåg i regnet).
(Efter läsningen av ”Varje dags eld och andra dikter”, ur ”Örn eller sol?” av Octavio Paz)
Stefan Albrektsson Poesi 