Bowies Sorrow dansar till Öijers klackar mot parketten
röken ringlar in i håret
blicken jagad eller jagar
musiken ekar ute på gården mellan husen
uppför och nerför trappan denna tomhet
jag drar bort den som en tejp
(En kattunge låg på rygg och sjöng AC/DC’s ”T.N.T.”
och jag hade en icke inkopplad gitarr.
Jag börjar spela med – problemet är att jag spelar
ackordföljden till ”You shook me all night long”.)
katten är mycket mån
om torsdagens händelser på måndag
lägger det sig som det bör
vänta inte på lågorna
när hungern låter sig höras
tre trisslotter som skrapas med tesked
försiktigt en ruta i taget
jag kommer stå redo vid vägkanten
med en klartext myndig och blästrad
handens blodådror, förgrenade blixtar
träd vars grenar blir allt tunnare
några hoppas på stjärnor
andra väntar på tåg
jag väntar på bilderna som välter
vanlighetens grå handdukshögar
ändå: måndag gick förbi här utanför
passerade som ett litet typsnitt
jag har inte tid att ångra mig
ställer upp dörren –
vädrar ut
Vackra människor i tåget –
Vart ska vi?
Och jag menar frågan på riktigt.
Några löser korsord i stället för livet.
En av de vackra skickar glada sms.
Morgon och jag vill detta och även detta.
Skriva mig utanför linjerna,
utanför klickar och klackar,
det som lunkar omkring bland utmärglade ord.
En vinröd fasad med så många okända människor
bakom fönster och gardiner.
Alla på väg till och från sitt.
Liv och död om vartannat,
ingen vet riktigt hur eller varför.
Knappt någon trafik så här dags
och få fönster upplysta.
De sovande sover.
Vad är det vi väntar på?
Inte spårvagnar i alla fall.
Vi vet för lite och samtidigt alldeles för mycket.
Vi vaknar ibland och bilarna
glider ut ur parkeringshuset med vildögt ljus.
De som går går långsamt framåt
och vaknandet vaknar också.
Långsamt stiger staden upp ur morgonen.
(Efter läsningen av Siv Arb ”Varje morgon” ur ”Nattens sömmerskor”)
Stefan Albrektsson Poesi 