någonstans jag aldrig rest, gladeligen bortom
varje upplevelse, dina ögon har sin tystnad:
i din bräckligaste gest finns något som omsluter mig,
eller som jag inte kan röra eftersom det är för nära
din minsta blick kommer att öppna mig lätt
även om jag har slutit mig själv som fingrar,
du öppnar mig alltid blomblad för blomblad som Våren öppnar
(berör skickligt, hemlighetsfullt) sin första ros
eller om du vill stänga mig, kommer jag och
mitt liv att slutas väldigt vackert, plötsligt,
som när denna blommas hjärta föreställer sig
snön som dalar noggrant överallt;
ingenting vi uppfattar i denna värld är lik
kraften i din starka bräcklighet: vars textur
betvingar mig med sina länders färg,
ger död och för alltid med varje andetag
(jag vet inte vad det är hos dig som stänger
och öppnar; bara något i mig förstår
dina ögons röst är djupare än alla rosor)
ingen, inte ens regnet, har så små händer
* * *
somewhere i have never travelled, gladly beyond
somewhere i have never travelled, gladly beyond
any experience, your eyes have their silence:
in your most frail gesture are things which enclose me,
or which i cannot touch because they are too near
your slightest look easily will unclose me
though i have closed myself as fingers,
you open always petal by petal myself as Spring opens
(touching skillfully, mysteriously) her first rose
or if your wish be to close me, i and
my life will shut very beautifully, suddenly,
as when the heart of this flower imagines
the snow carefully everywhere descending;
nothing which we are to perceive in this world equals
the power of your intense fragility: whose texture
compels me with the colour of its countries,
rendering death and forever with each breathing
(i do not know what it is about you that closes
and opens; only something in me understands
the voice of your eyes is deeper than all roses)
nobody, not even the rain, has such small hands
e.e. cummings, ur Complete Poems: 1904-1962
e.e. cummings ”Självporträtt”
Stefan Albrektsson Poesi 