#38
Hur ljuset kommer
när du minst förväntar
det stiger först ett sorl
bland de torraste löven
går det en rysning
innan det blir stilla igen.
I den stillheten börjar en
tofsvipa harkla sig
på ett sätt som vi uppfattar som
sång, även om vi inte vet
någonting om det ännu
eftersom vi fortfarande drömmer
med flackande ögon bakom
fladdrande ögonlock
flyger vi på rygg över fältet
väntande vallmo i vetet.
Precis där håller morgonen
upp ett finger i luften
i en kör av snödroppar,
säger ”nu” för alltid.
(Efter läsningen av ”Trådar IX” av Raymond Zdonek, i Robert Blys ”Leaping Poetry”, översatt av mig – här finns översättningen och det engelska originalet ifall ni vill läsa: https://stefanalbrektssonspoesi.com/2019/02/10/tradar-ix/ )
Stefan Albrektsson Poesi 