Tack Ingela för den fina boken som kom med posten igår!
Är det möjligt att som människa och poet fortsätta stiga högre och samtidigt borra sig djupare? Ja, uppenbarligen. Ingela gör det!
* * *
Aldrig har jag varit så lycklig
som när jag gick över sillstimmens
ljusgata i vattnet utanför Subbe fyr
ledd av det sjudande
havet
Under mig döden ovan mig stjärnorna
* * *
Ingelas poesi griper mig på djupet; den väcker mig (som ett poetiskt luktsalt, eller som en rejäl rumpspark från Thoreau), den både skakar och omfamnar i den ”förbannade blomningen”, det är en poesi som visar att det fortfarande finns liv i den här världen för alla hemlösa strykare ”som tigger det trasiga / köttet om hunger.”
Stefan Albrektsson Poesi 