Urtavlan blank,
inga siffror,
visare pekar 360°
rakt ut i evigheten,
l’olam ’olmin amin.
Rumi virvlar omkring mittpunkten
med ena handen på pelaren av sorg
genom kärlekens cirkel i saknaden
efter den älskade Shams ad-din Tabrizi,
l’olam ’olmin amin.
Hesekiel ser hjul inuti hjul
gnistrande som krysolit,
väsendenas vingar
nuddar varandra,
l’olam ’olmin amin.
Zhuangzi tröstar en larv
som tror att allt är över
när den är på väg att förvandlas
till påfågelöga, svävar, blinkar,
l’olam ’olmin amin.
Meister Eckhart sätter sig
mellan tid och evighet, slår upp en bok,
skriver och suddar ut, och den stora tomheten råmar
dräktig av Guds skratt och evigt Enfaldig födelse,
l’olam ’olmin amin.
(Efter läsningen av Ásta Fanney Sigurdardóttir ”Första eller nionde timmen” ur ”Evigheters evigheter”, målning: Marc Chagall ”Moses och den brinnande busken”)
Stefan Albrektsson Poesi 