Det är bara det att förvandlingarna tar lite längre tid numera.
Annat var det förr.
Jag talar inte i första hand
om den där särskilda kombinationen av öl och hostmedicin
som gjorde dig till en ovanligt mjuk person i en ovanligt mjuk värld
och som fick dig att gå med höga knälyft
– ungefär som tri-ruset som ruvade i limpåsen –
men oändligt mycket långsammare.
Nej jag menar de gånger jag blir igelkott
ligger jag upprullad,
andas utan att svara, vill inte ens fräsa.
Vilket ögonblick som helst är jag Johan Cruyff,
Franz Beckenbauer, Ralf Edström. Det räcker
med att säga: ”Jag är Ralf!” så är jag Ralf.
Nickarna må se ut hur de vill.
Jag rymmer folkmängder och snattade tankar.
Det är mycket praktiskt.
Du slipper alla personliga problem,
och det enda som kan bryta förtrollningen
är morsor som ropar att ”Det är mat!
Jag kände till exempel Gregor Samsa
långt innan jag läste om honom, och detta till en sådan perfektion
att jag fortfarande kan ligga på rygg och fäkta med benen i luften
och låta äpplet ruttna i ryggen utan att dö.
(Efter läsningen av Arne Johnssons ”Vi är på en fest…” i ”Förvandlingar”)
Stefan Albrektsson Poesi 