Bonusutmaning – #43

Som när jag tappade den första mjölktanden.
Tungan sökte sig om och om till tomrummet,
letade, även om jag visste att den var borta.

Jag sitter nu på den yttersta grenen av trädet.
Eller snarare, jag är den yttersta grenen, jag är 
en kvarlämnad fågel. 
I går morse såg jag domherrens röda bröst.

Småfåglarna samlar fjädrar i näbbarna,
deras bo börjar bli färdigt och inbäddat för vår.
Det är tydligt att du inte är kvar, bröstets bo 
övergivet, och jag, femtiofem år, föräldralös.

Jag håller min hand över de händer
som tog emot mig i den här världen,
de händer som höll min hand så många gånger.
Jag klappar din panna, ordnar luggen på en ängel. 

Du ser mycket fridfull ut. 
Jag letar åter i tomrummet.
En vind andas bland grenarna. 
Jag tror: Du som är borta är Hemma.

(Efter läsningen av ”Andas såsom en osynlig dikt” ur ”Sonetterna till Orfeus” av Rainer Maria Rilke. Till minne av vår älskade lilla mamma och mormor/farmor gick bort denna helg …. hon som alltid varit här …. märkligt är det …. detta liv, döden …. en salig blandning sorg och samtidigt stor tacksamhet …. du som bar oss under ditt stora hjärta – vi bär dig nu i vårt. Tack, kära mor!)