tjälen har skenor på sig
morgon som klottrat dimman och jag som barn
väntar sist men Vi står svårt kalla
och falla på ansikten som älskar kolosser
Därför hänger skolbussen som En stor cylinder
för bibelord i en växlingsbangård
vårt också det
vagnsdörrarna låter oss flimrande Barn se genom
morgontimman som växer tyst i sin svartblå fest
i en mycket undertryckt mask finns en klunga
våld som glider på detaljerna
här finns stad Och på festen en krita I solkatt
att den står sakta som aldrig ber
så susar du dit och får nämnas
ty genom mig flyttar husväggen tunga hår
som andra arbetar på Orion
jag är inte själv är inte till
ett är
en annan
är den
skogen visar sig verkligen motsägelsefull
Jag skrevs av en som är ovanför ingen
så ovetande Kom Det Ljuset Till
. : . . . , . . : , : ’ , . ’ . . . , . .
(Efter läsningen av Tomas Tranströmers ”Minusgrader” ur ”Sanningsbarriären”)
Stefan Albrektsson Poesi 