Jag såg skuggan av en ”konstnär”, armen
frusen, utsträckt, mot en oavslutad tavla.
Efterföljarna, med taggtråd i blicken,
sträckte vinklade armar in i mardrömmen.
Regnet dimman belägrar gården
där två kaniner fyller ögonen långa.
Ännu finns ingen lag som förbjuder dig
att höra vad jag skriver. Jag är rädd.
Hör den vita käppen knacka mot gallret. Avstånd.
Så sätter det lyckliga landet snabba ben på rädslan.
Huvudvärken kryper längs ryggradsrälsen.
Knogarna är vita. Vita som aska.
(Efter läsningen av Louise Glücks ”Teleskop” i översättning av Jonas Brun)
Stefan Albrektsson Poesi 