Reflektion över Nicko Smiths ”Brändö i mitt hjärta”

Eftersom jag läst Nickos tidigare diktsamlingar känner jag igen anslaget direkt då jag öppnar hans senaste diktsamling ”Brändö i mitt hjärta”. Jag känner igen den skenbara enkelheten, det avskalade, den luftiga tystnaden omkring orden – han är att lita på – men det är ändå någonting nytt i dessa dikter, en ny lätthet, ett nytt ljus. En slags vila, en landning i ett Hemma. Bokens dikter rör sig i och omkring stadsdelen Brändö i Vasa, poetens hem, och det rör sig lika mycket om en yttre resa hem som om en resa hem inåt och inuti en själv.

Diktsamlingens första dikt börjar just med en resa hem, en resa ”mot försommarljuset”. De efterföljande dikterna håller sedan vad inledningsdikten lovar. Som jag vet av egen erfarenhet är det ”lättare” att skriva sig in i det svarta, in i det smärtande, än det är att hålla sig i det ljusa. Det är så lätt att hamna i plattityder och dansbandsverklighet när man önskar peka på det ljusa, det goda, det vackra. Därför är det skönt befriande att få läsa poesi med ljus och längtan, en poesi där ”Jaget jagar / den blommande rösten”, utan att förlora sig i falsk bomull. Diktaren verkar ha hittat Platsen, och i platsen funnit sin poesi och röst:

På något sätt
känns det som
att jag alltid
har bott här

Som om vinden i vassen
är min riktiga röst

Det är glädjande att tillsammans med poeten samla ”på mäktiga / solnedgångar (…) Såna som inte kan köpas / för världens alla /pengar”, och detta utan att blunda för vardagens bekymmer; ”Det kommer inte ut / några pengar idag” och trots detta är det fullt möjligt att vara ”Lycklig ändå”. Jag minns att Eva-Stina Byggmästar förespråkade just detta i en fin artikel i ”Populär Poesi” för ett antal år sedan; att söka lustpunkten (som kontrast och balans till smärtpunkten), att lyfta fram det sköna.

Boken släpps officiellt den 12 januari. Jag rekommenderar Nickos senaste samling av hela hjärtat (ta kontakt med Nicko och köp här). Det är en fröjd att få följa poeten hem, och samtidigt söka sig hem även som läsare – hela vägen utåt och inåt, och ända till diktsamlingens avslutande dikt:

Det är inte längre 
jag som diktar

Poesin skriver
genom mig

I vårt möte
har jag kommit hem

Brändö i mitt hjärta