Jag har tidigare läst Nickos poesi med stor behållning (sök på hans namn på min sida så finner du flera recensioner). Hans poetiska bredd är påtaglig, men den personliga rösten följer ändå som en ljudande tråd genom alla hans böcker, vare sig det handlar om rullatorgnissel i äldrevården, eller distade gitarrer och dunkande bas hos Iron Maiden, eller de bistra dikterna från graven. Bara det är ett gott betyg i sig. Och han fortsätter dessutom att utveckla sin poesi. I denna nya diktsamling har han – tycker jag – nått nya höjder, med en ny samlad klarhet i både språket och i bilderna.
Nicko har tidigare placerat sitt diktande på olika geografiska platser (tex. Helsingfors i ”Hki Rött” och det österbottniska landskapet i ”Bipolära skeppsbrott i Österbotten”), och i denna nya samling centreras dikterna omkring Färjsundet. Efter lite hjälp av Google förstår jag att detta sund ligger på Åland, närmare bestämt mellan Saltvik och Finström, och att det delar Åland i en västlig och en östlig del.
Det som slår mig först är att detta på många sätt är en stillsammare bok än föregångarna. En slags avklarning har skett. Naturen och omgivningarna får ta mer plats än tidigare, och detta ger dikterna ett lugn och en jordnära enkel ton som jag uppskattar mycket.
Här finns barndomsnostalgi (jag noterar att dikterna riktas till ett ”du”, vilket för mig får dubbel adressat, dels riktat till poetens yngre jag, som numera är någon annanstans, och dessutom ett direkt tilltal till mig som läsare att identifiera mig med – det är effektivt och engagerar mig, ungefär som Whitmans tilltal i ”Song of Myself”; Listener up there! what have you to confide to me? / Look in my face while I snuff the sidle of evening, / (Talk honestly, no one else hears you, and I stay only a minute longer.).
Du lägger dig i gräset
himlen rör sig
Som om det är du
som glider
* * *
Du snubblar
och ser blodet
Du tittar en stund
sen springer du vidare
Inte bort
utan genom
Här finns blixtrande observanta naturskildringar och stämningar som dröjer sig kvar i sinnet efter läsningen.
Du fiskar hela dagen
men egentligen är det havet
som har dig på kroken
* * *
Berguven
är vår hemliga vän
Hans rop
tänjer tiden
Dikterna håller väl samman som en helhet, de är personliga (men absolut inte privata) och de låter mig som läsare på ett märkligt sätt vara där och då, och samtidigt precis där jag är just nu.
… dyker från en klippa
stannar i luften
som en stillbild
Så gör dig själv en tjänst: införskaffa denna diktsamling och låt dig hänföras!
Stefan Albrektsson Poesi 