Örnen sover. Örnen har dött med ögon-
locken öppna. Barnet som glider bort när
åskan slår och ovädersmolnen drar in
isande vindar.
Vart ska jag placera juvelen säkrast?
Vilken låda skyddar ett litet hjärta?
Krossar illusionen i nedslagsplatsens
bortvända minne.
Tusen tyngder, ensamhet, sår och kyla:
genom dött gräs släpar jag – likt en snigel
som bevarar skalet intakt och hårt – den
hemlösa skräcken.
Liten är jag. Liten och livrädd. Vuxna
vilsna barn. Förklaringar hjälper inte.
Hela huset slocknar om någon bryter
väggarnas tillit.
(Efter läsningen av ”Blondies hjärta” av Tomas Tidholm).
Stefan Albrektsson Poesi 