18 crescents in the apple of the eye of Federico García Lorca

18 crescents in the apple of the eye of Federico García Lorca

swaying moon of many nights
and the happy hand’s purpose
sewn into the swarm of an anthill
O my body knows it’s alive

the pale one rolls over the lines
of benches where the almost living sat
with claws clutching onto life
as if they were about to topple off

pockmarked three days among clouds of joy
allows the light to speak in full sentences
the luster of the late-night surface
led out of a burning moon

the part of the world that is in a major key
dancing out of today’s memory
steps in gravel crackling on the line
O how the shiny bead reels

on its way down it kneels it kneels
letting done be already done
the streets glow red red
the tree speaks with cleft hands

reflexes treads on ice and on waters
with all the light running out
paves the way when the war is over
climbing along long nights

say your goodbye of knee
O you painting framed before being painted
the hands are so small so small
the stomach holds oceans

O moon you enchanted frog
you hopeful master
rocking like a small wooden horse
lover of children and the elderly

going out of the sun takes a dip in the west
with pointed breasts and onion thoughts
shining onion half onion cry
O gesture with hand and tongue

heal the little that’s left of day
a move of the likely later
the moonlight’s dance steps among the trees
mosquitoes pull stinging into spruces

blinking moon blue in the face
possible to read on the written skin
you remain as seeds by the road
one grabbed two pulled the third to the harbor

the moons oral cavity of six loaves
sweeps past the glass of the train windows
the hand paves the way through the labyrinth
the golden path that settles down

you know who you are going to
one cannot know when and how only that
we call it ‘fox’, the life of the moon
with its bushy tail in the shadow of the towers

O your name tells us everything
like a loaf of bread left to rise
the eyes go out hunting
to satisfy hungry eyes

that the little ones should tiptoe
makes the thoughts alight in the ditches
the combs are placed in the dresser
my ants resting peacefully at night

you walk by because you must
O moon of rich cloth
with thread and comfort
by day by day

drag your singing wing
through thirsty wheat fields
with song and song
by day and by day

the thread travels from tree to tree
removing the scales from one’s eyes with wine
O, hear these bees
man’s burning longing for life

 

————————————————–

18 månskäror i Federico García Lorcas pupill

många nätters vaggande måne
och den lyckliga handens syfte
tråcklad i myrstackens myller
O min kropp vet att den lever 

den bleka rullar över raderna
av bänkar där de nästanlevande suttit
med klorna gripande om livet
som om de skulle falla av 

koppärrig tre dagar i glädjemoln
låter ljus tala till punkt
den sena nattens ytas glans
leds ut ur lågande måne 

den del av världen som går i dur
dansar upp ur dagens minne
steg i gruset knaster på linjen
O den blanka kulan rullar 

i nedan på knä på knä
låter redan vara gjort
gatorna lyser röda röda
med delade händer talar träden

reflexer går på is och vågor
med allt ljus rinnande ur
banar väg när kriget är över
klättrar långa nätter 

säg ditt adjö av knä
O du tavla ramad innan målning
händerna är så små så små
magen rymmer oceaner 

O måne förtrollad till groda
du hoppfulla mästare
gungar likt en liten trähäst
barnens och de gamlas älskare 

går ut ur solen tar ett dopp i väster
med toppiga bröst och tankar som lök
lysande lök halva lök gråt
O gestikulera med hand och tunga 

läk den lilla dag som är kvar
ett led i det möjliga sedan
månljusets danssteg omkring träd
myggor drar svidande in i granar 

blinkande måne blå i synen
man kan läsa det i den skrivna huden
du ligger kvar som frön vid vägen
en tog två drog den tredje till hamn 

månens munhåla av sex bröd
sveper förbi tågfönstrens glas
handen banar väg i labyrinten
den gyllene stigen som lägger sig 

du vet vem du själv går
man kan inte veta när och hur bara att
månens liv i skuggan av tornen
med yvig svans vi kallar den räv 

O ditt namn säger oss allting
som ett bröd på jäsning
ögonen drar ut på jakt
mättar hungriga ögon

att de små ska gå på tå
gör att tankarna landar i diken
kammarna läggs i byrån
mina myror får ro över natten 

du går förbi för att du måste
O måne av rikt tyg
med tråd och tröst
med dag med dag 

släpa din sjungande vinge
genom törstiga vetefält
med sång och sång
med dag och med dag 

tråden går från träd till träd
bryter ögonens skal med vin
O hör dessa bin
människans brinnande längtan till liv