De tre avslutande dikterna i diktutmaningen (in alles 90!!), där jag varje morgon läst två dikter och reagerat med en egen dikt. Stort tack till de övriga diktutmanarna för stimulerande läsningar under dessa 90 dagar: Peter Björkman, Magnus Dahlerus, Camilla Mollung, Peter Nyberg, Annika Strand, Gerd Vading, Anita Westin Czt.
#88
Jag bär alltid en näve dimma
djupt nedkörd i fickorna
för de dagar då solen spikar alltför hårt.
Där kan jag fingra på den i mörkret,
liksom stjäla till mig skugga
och breda ut den över bordet
likt ett skrynkligt brev
från en bortgången vän,
låta handen stryka över dess braille
och varsamt vika ihop den igen,
stoppa den, som en båt, tillbaka
ner i fickornas glömska.
(Efter läsningen av Jack Kerouacs “Liftare” och ”Fyra dikter ur San Francisco blues”)
———-
#89
det var en gång
det var andra tider
på ett annat café
med olika slags koppar
omkring rangliga bord
fördes flygande samtal
över kråka och masken
som borrade sig in
bakom masken
och vi låtsades galenskap
och vi låtsades död
och vi låtsades
när kaffet tog slut
rullade vi våra egna
cigg i dimma av dimma
det blev andra tider
(Efter läsningen av Ted Hughes ”Ett barnsligt upptåg” och ”Kråkas första lektion”)
———-
#90
Jag tror inte
I’m going to San Francisco,
jag har inga blommor i håret.
Den vackra vita staden
sjunker leende i en blödande sol
som vaggar i en gungstol,
trött av alla vitamintillskott,
brun-utan-sol och botoxinjektioner.
En gurglande vask.
Jag nöjer mig med att
bada nålsögonen i ett blekt foto
och skjuter ut min båt här där
dimma är ett utspätt hav
dimma är ett glest hav
dimma är ett tunt hav
tillräckligt grunt
för att drunkna.
(Efter läsningen av Jack Kerouacs “Ur San Francisco blues 13-14” och ”Blues; Och han…”)
Stefan Albrektsson Poesi 