#85
efter många år på bron
lär man sig att läsa dimman
knåda den med munnen
forma små gestalter av den
hitta plötsliga asterisker som knastrar
mellan tänderna och bygger värld
klä dimma med dimma
och skriver den full av betydelser
förenklingar och riktmärken
och finner sig en dag sjungande
en fullkomligt obegriplig melodi
(Efter läsningen av Eva-Stina Byggmästars ”Någon välkomnade…”, ”Klätt sig…” och ”Drog sig…”)
———-
#86
Jag möblerar dimman med minnen;
det är därför jag känner mig lugn
och regn och gråt
kallar jag grå harpa av guld.
Ur själva ingentinget kliver
någontinget ut på bron.
På ingentingets väggar hänger jag
svaghetens och misslyckandets tavlor.
(Efter läsningen av Jack Kerouacs “Dikt” och ”Till Harpo Marx”)
———-
#87
man värjer sig
man vänjer sig
man står inte ut
det finns inga dörrar
inte i dimman
varken ut eller in
en dag lyfter den
förklarar sig inte
löser sin skoknut
allt är tillbaka
hotellet gapar tomt
ingen dimma ingen bro
man värjer sig
man vänjer sig
inte i första taget
(Efter läsningen av Ted Hughes ”Kråka och mamma” och ”Dörren”)
———-
Stefan Albrektsson Poesi 