Eremiten i ditt ansikte,
den som inte vill synas.
Din otvättade asket, smal och eländig
blänger på världen,
kastar blickar av brinnande bensin.
Bränner ner, utplånar,
fasta och svält.
Eremiten vill bara ensamhet,
att ta in men inte ge –
det som tas in förkastas.
Upphöjt förtvinande.
långsamt tynande,
tigande inför livet.
Ingenting rör eremiten,
eremiten rör ingenting.
De som närmar sig finns inte.
Eremiten i ditt ansikte
gör grimaser som du inte är
medveten om.
Eremiten är stenen
som eremiten äter.
Men inuti eremiten
– som är i ditt ansikte –
vilar en orm, stryparen,
ätaren av livet, förtäraren.
Densamme som alltid, alltid ensam,
fördömande, hataren av liv.
Känner inte vad det smakar,
det ska bara ätas. Allt eller inget,
svart eller vitt i ditt ansikte.
Stefan Albrektsson Poesi 