#322
Tänk att en så tragisk myt kan vara fylld av så mycket skönhet. Det är ett under att för första gången höra en exakt replika av sin egen röst. Jag var fyra eller fem år gammal. Farfar och jag strosade planlöst i tallskogen som plötsligt öppnade sig i en stor glänta. På andra sidan höjde sig en klippvägg. Farfar satte händerna omkring munnen och hoade snabbt och högt. Nästan direkt kom hoandet tillbaka, exakt lika. Jag såg förstummat på honom. ”Gör det igen!” viskade jag. Den här gången släppte jag inte hans mun med blicken. Han hoade igen och stängde munnen. Samma hoande kom tillbaka. Jag skakade bara på huvudet och sade ”Varifrån kommer rösten?” Farfar pekade med sin väldiga smedhand mot klippan, ”Prova!”, och jag hoade precis som farfar med mina små händer omkring munnen. Också min röst kom tillbaka. ”Hur kan en klippa veta vad den ska svara?”
(Efter läsningen av W.S. Merwin ”En trädgård”, ur ”Vykort från Maginotlinjen”, översättning Ö. Sjöstrand, L. Söderberg, T. Tranströmer och J. Östergren)
* * *
#323
Havet breder ut sig
där mina ögon drunknar
vid horisonten.
Mitt hjärta seglar
bortom
när jag står kvar.
(Efter läsningen av Wisława Szymborska ”Tre högst besynnerliga ord” och “Moln”, ur ”Nära ögat” urval och översättning Anders Bodegård)
* * *
#324
Jag minns inte, men jag har sett
ett foto då jag badas
i farmors diskho.
De storblommiga vaxdukarna, storblommiga tapeter
kan inte tvättas bort av år,
inte heller kökssoffan eller flugorna.
På något sätt har de evigt liv,
även om allt bars bort för många år sen.
Allt jag bär skimrar
av tall, glasäpple, krattade grusgångar och doften
av nykluven ved prydligt staplad i pannrummet.
Mitt eget pannrum är också fyllt.
(Efter läsningen av Pablo Neruda ”För att bada ett barn” och ”Sång till strykningen” ur ”Personliga dikter” urval & tolkning av Artur Lundkvist och Marina Torres)
Stefan Albrektsson Poesi 