Dagjaget stiger upp ur nattjaget,
pudrar sina kinder rouge,
smetar läppstift och slår sig gordisk.
Klockor dras upp och strandar
som vem som helst – samlar fossil,
fyrfärgstryck och sammetstavlor. Solen skelar.
Vi kliver ur drömmen som hud ömsas.
Blinkar in jordens språk, finner oss. Finner de andra
och fingrar på pistolerna i fickan. Himmel och dyning.
Så talar vi stammens språk. Samförstår,
så gott det går, stimmets språk, hjordens språk,
innan vi flyr under ytan som sjungande valar.
Stefan Albrektsson Poesi 