När skridskorna skar
skarpt i isen
och rinken fylldes av rookies
som på Fimbuls fasta
frusna vatten jagade
puckens svarta punkt
vilken gled lika galant
som gamla stavrim
– de värsta versfötterna –
och strikt snörade
som slagskott
mot nätta nät
så fattade jag med förfrusna
fingrar skaftet på
den knäckta klubban
och skenet av spöken
lyste blått som snö.
Resultat? Noll-noll.
(Efter läsningen av Rói Patursson ”och det gjorde han” ur samlingen ”Som”. Själva versmåttet är [nästan hela tiden] ljóðaháttr, en variant på fornyrðislag.)
Stefan Albrektsson Poesi 