Jag vill dela en fin dikt av den italienske författaren och poeten Umberto Piersanti ur ”Det förflutna är ett land långt borta – Dikter i urval 1967-2019” (2023), i översättning av Ida Andersen. Ett stort tack till poeten Gabriele Greco som uppmärksammade mig på Piersantis dikter. En recension kommer längre fram.
———
KARUSELLEN
åh, denna gamla karusell
mellan alla skotrarna
de stojande tjejerna, glittrande
i sina tajta
och fuskslitna jeans,
de röda terrängbilarna
längs strandpromenaden,
de kommer ut från alla portar
från alla gator,
översvämmar den redan flammande luften,
det är timmen som ljuvt
förebådar kvällen
men ingen sitter upp
på hästarna av trä
med plymer och den där gula
trumpeten, som i sagoboken,
musiken, avlägsen och förtrollande,
den som förvandlade
pumporna och paddorna
där stod en flicka
helt ensam,
klädd som Pierrot
med vitt ansikte,
men ingen tog
de fina krokanerna,
det spunna sockret
ur hennes hand
Jacopo som går förbi
bland de andra, utan att titta,
den stora kroppen vaggar
höjer sig över dem,
han omfamnade en häst
och blev hängande
lyckades sen resa sig,
skrattade högt
min son du snurrar ensam
på karusellen,
de andra förkastar den
så gammal och långsam,
men fadern väntar på dig,
förfärad och vid sidan av
bakom stammen,
för att ditt milda leende
ska hålla dig sällskap
i karusellens kretsgång
på flotten där du befinner dig
utan kamrater
Mars 2001
Fotnot: Min son Jacopo har grav autism.
LA GIOSTRA
ah, quella giostra antica
nella ressa di scooter
di ragazze vocianti, luminose
dentro jeans stretti
e falsotrasandati,
dei fuoristrada rossi
sul lungomare,
escono da ogni porta,
da ogni strada,
straripano nell’aria che già avvampa,
è l’ora che precede
dolce la sera
ma nessuno che salga
sui cavalli, di legno
coi pennacchi e quella tromba
gialla, come nel libro
di letture, la musica
distante e incantata,
quella che rese altri
le zuche e i rospi
lì c’era una ragazza
tutta sola
vestita da Pierrot
la faccia bianca,
nessuno che prendesse
i bei croccanti,
lo zucchero filato
dalla sua mano
Jacopo che tra gli altri
passa, senza guardare,
dondola il grande corpo
e li sovrasta,
abbracciò un cavallo
e poi pendeva
dopo riuscì ad alzarsi,
rise forte
figlio che giri solo
nella giostra,
quegli altri la rifiutano
così antica e lenta,
ma il padre t’aspetta,
sgomento ed appartato
dietro il tronco,
che il tuo sorriso mite
t’accompagni
nel cerchio della giostra,
nella zattera dove stai
senza compagni
Marzo 2001
Nota: Mio figlio Jacopo è stato colpito da una grave forma di autismo.
*
Stefan Albrektsson Poesi 