Nätterna, när månen strimlar dimman
faller vi ännu en gång ner på alla fyra
med det skälvande invändiga terrariet,
och eftersom vi är två som skaver är det åtta
spikar på varje kors i stormen om nätterna.
Nätterna, när frukterna faller med dova dunsar,
förruttnelsens sötma, färgernas falnande glöd
och trädet mitt på gården ruskar höst,
och eftersom spikarna i stammen darrar
vet stormen att snö och vitt inte är en färg.
Nätterna, när skräddaren skrider
på smala ben över månens skeva spegelbild,
ett vaxkabinett, en blek porslinsdocka,
namnlös som ett nattligt hittebarn
vars påmålade anletsdrag sjunker i snö.
Nätterna, även på dagen nålsöga
och Ariadne har inte börjat nysta månen
med sina bedövade händer
och eftersom armarna ligger i snön
har drömmarna flytt som nätterna.
Nätterna, skördetröskorna hukar i mörkret
och morrandet från motorerna tystnat
eftersom den enögda månen söker
nyckeln som passar de låsta tankarna
spänner stormen ögonen i ladugårdsdunklet.
Nätterna, och jag låter kråkorna svara,
och om någon verkligen frågar så låter jag
den svarta kappan svara att: Jag vet
åt vilket håll det lutar när vi ännu en gång
faller ner på alla fyra i stormen om nätterna.
(Diktutmaningsutkast #20 efter läsningen av en egen översättning av Federico García Lorcas ”Pequeño poema infinito” som finns här).
Stefan Albrektsson Poesi 