Reflektion över Umberto Piersanti ”Det förflutna är ett land långt borta – Dikter i urval 1967-2019”

Italienaren Umberto Piersant (född 1941) är en författare med gedigen utgivning av poesi, noveller, filmmanus och essäer. Förlaget Ekström & Garay gav tidigare i år ut ett generöst urval dikter från åren 1967-2019. 

Piersantis dikter är sinnliga, reflekterande. Tingens namn, inte allmänna ”saker” och ”personer” utan sakernas och personernas specifika namn, noteras noggrant och hålls därmed levande utan att sjunka ner i den ospecificerade glömskan. Ofta rotas minnet och diktandet i Cesane och dess omgivningar. 

ur DAGEN MED REGNBÅGEN
och molnen tjuter över Le Cesene
spottar ut små blixtar och svart vatten,
men ljuset stiger från Mondolce
ekarna skimrar i Caporneto
där stenarna i Furlo, så vitskimrande
som han aldrig sett dem förr,
regnbågen föds där,
bland björnbärssnåren,
stiger sen mot himlen, rakt
och bestämt,
som Montolivos vita väg

Landskapen – både de yttre och inre är ständigt närvarande och härvarande. Människorna – både de levande och de som gått vidare är närvarande just nu och precis här. Jag fascineras av den paradox som uppstår genom att minnet trots allt alltid existerar just nu och just här. 

LYRISKT FRAGMENT
Minns du huset utkastat på branterna
smaken av hö
och den väldiga bondefamiljen?

Den första häpna kyssen hos kapucinerna
och Gud och döden vid sexton års ålder?

Piersantis dikter är fyllda av passion. Det bubblar av eros till människor, till platser, till ting, och dikterna är sentimentala i dess bästa, djupaste och innerligaste mening. Rottrådarna som tränger ner i minnet är levande och blomstrar likt svalörten som ”sprakar i gult” för mig som läsare. 

SVALÖRTEN
den sprakar i gult, ingen blomma
är den lik, inte på hela året
i februari täcker den sluttningarna
illande grönt är bladverket
alltid lite fuktigt och fläckfritt
när snön som försenar faller 
väntar svalörten orörd därunder

om den förblir under snön tre hela dar
och en flicka kommer och plockar in den
framför spegeln, i ett glas
och sen ställer den med stjälken i vattnet
stiger mannen ur glaset, går uppför trappan
knackar på dörren
och väntar på om hon ska öppna

Dikterna och diktandet är en hyllning till livet, till existensen som sådan, utan att någonsin väja med blicken för den smärta som detta liv, denna existens, också innehåller. 

ur DE FYRTIO ÅREN PÅ TVÄREN
livet är ett rött äpple och det är trist
att det blir lite mindre för varje bett

Nästan alla dikterna dateras noga. Även om de primärt är baserade på minnen så stiger de upp i det direkta nuet – både det skrivande nuet och det nu där jag som läsare skapar ett nytt minne. Dikten blir återigen ett direkt nu och binder därmed samman tid och rum till den mirakulösa erfarenhet det är att vara människa.

Jag slås av att Piersantis diktrader fungerar på mig som djupandning. Varje enskild diktrad av ord är lik en utandning följt av en inandning av tystnad. Detta fick mig att minnas Charles Olsons essä om ”Projective verse”, där Olson just pläderar för en poetisk struktur baserad på andningen. Denna andning gör att läsningen av dikterna blir mycket intagande, ja fysiskt kännbar i kroppen.

ÖN
Minns du myrten, tät i snårskogen,
kritvit och doftande, välla ner för branterna
ovanför havet? och de envisa
getterna rafsa i sig timjan, det gåtfulla
i blicken som faller
överallt och alltid frånvarande?

jag vet inte längre var vi gick ombord
hur vi klev upp i båten
vad vi hade för papper för resan.

Högrest kom du ner för den dammiga vägen
ålderdomlig som flickorna
som gick med tvätten till fontänerna
din hud var brun som deras.

Stanna i gläntan där vinden
har torkat och strött ut rosmarinen
här kan vi se dem om vi väntar
orörliga i töreln när det skymmer
de går till den vackra källan vid dillen
där leker de i vattnet och i gräset
och aldrig hör man någon gråt
de är lyckliga.

Du var som de, bara en gång
när du steg upp ur havet satte du dig
på trappan till templet, en knapp skugga
av smärta drog över ansiktet.

Så förstod jag att tiden var slut
att bland gudarna lever man
endast en dag.
Och vi återtog havet
i vanliga rutter.

Någon annan går ombord, väntar på sin tur
inte heller ön sjunker
som jag skulle vilja.

Översättningen, som gjorts av Ida Andersen, är verkligen fantastisk. Hon har lyckats göra dikterna lysande och det utan att röja översättarens närvaro. Det vill säga, jag som läsare reflekterar inte över att dikterna är översatta, utan de känns som självklart ”Svenska dikter” vilket är en översättarbragd. För den som behärskar det italienska språket är det en stor bonus att även de italienska originalen finns inkluderade i boken.

Jag rekommenderar denna bok till alla läsare och jag tror att alla läsare berikas av läsningen. Umberto Piersanti är en poet som står i aktern på en långsamt glidande båt, med den okända framtiden i ryggen blickar han, precis här och nu, bakåt och inåt. Nu böjer han sig ner i det hav av minnen som omger honom (och oss alla), lyfter upp ett skinande glas fyllt av klarnad poetisk hågkomst, överlämnar glaset till oss och låter oss dricka ur det förflutna kölvattnet som båten lämnat efter sig. Det är en själsligt närande dryck som håller mig vaken. Och visst, boktiteln säger att ”Det förflutna är ett land långt borta”. Men tack vare Piersantis trollkonst placeras jag i detta land precis här och nu, och mitt eget själsliga land berikas.

SJÄLEN
jag hade aldrig förstått
varifrån själen kommer genom törnsnåren
men själen är liten, gjord av luft,
den tar sig genom törnena utan att riva sig