Jag tar mig tid att slå dank
utan kladdiga mellanhänder
när jorden skrattar med snödroppar och vintergäck
(och jag förutsätter inte att jag ”redan vet”)
ser jag den för första gången igen.
Det är (och inte) både/och och varken/eller
en klar spegel
ett rent fönster
en himmel
över domkyrkoklockornas dom, dom, dom,
hjular en sång genom Lundagård:
Må havet brusa och allt som fyller det,
världen och alla som bor i den.
Må strömmarna klappa händerna
och bergen jubla med varandra …
Vi väcks av vårvindens väckarklockor.
Nu är allt bortom vågskålarna,
långt mycket längre än linjalerna
fladdrar blommorna med vingarna
och tidtabellernas rutnät brister i sömmarna
av en enda fjärils skratt.
(Efter läsningen av Harald Forss ”rid mig till doms…”, ur ”Adonai”)
Stefan Albrektsson Poesi 