1.
Jag ser tillbaka på mig själv,
mig som jag lever med
men sällan träffar,
den där som hör men inte lyssnar när jag talar,
den där som har rivit upp alla rötter till det förflutna.
Ibland ja. Ibland nej.
Mestadels kanske.
1 ½.
Jag har alltid tyckt att
dina ögon klänger ofördelaktigt
som inburade capuchinapor.
Det vilar någonting självdött
i din blick.
2.
Fyra fåror över pannan:
en för obesvarade frågor,
två för tveksamhet och förvåning,
tre för levnadsglad morbidism,
fyr för en kropp av mull.
3.
Det finns några olika havsdjur
som påminner om din mun
och sättet som du tveksamt slickar
dina läppar. Man ser tänderna
innan tungan kommer fram.
Mungiporna är lika levande som
Herreys dansar bra.
4.
Dina ögonbryn har jag aldrig gillat:
lite för tunga, hängiga, men samtidigt
alltför spända. De får mig att tänka på
Bill Wards gren och de där röda
kalasbyxorna som han iklätt sig
på konvolutet till Black Sabbaths ”Sabotage”.
5.
Det är någonting vacklande med hakan,
som om den har svårt att besluta sig
för vad den egentligen vill vara.
Padda, slädhund eller gädda?
5 ½.
Allt detta tillsammans med en hy
likt en fjällskivling i skugga och
med samma nyans som ärtsoppa
och fläsk. Fast gulare. Och mer träsk.
Som i Hamlets Danmark.
6.
En näsa som en indianstam
krökt för präriens buffelhjordar,
för coyote och lägereldar.
Ska vi verkligen kalla det för näsa? Verkligen?
7.
Jag vänder mig inte bort,
tar ingenting för givet.
Det finns liksom ingen rygg
i det här ansiktet.
(Efter läsningen av “Bestiarium över min högra hands fingrar” av Charles Simic i egen översättning.)
Stefan Albrektsson Poesi 