Michael Economous ”Dikter i urval” omfattar dikter skrivna mellan 1987-2023, varav ett antal är tidigare opublicerade. Boken har tre avdelningar vars dikter är kronologiskt ordnade; ”Natur och plats: Fyrtioen dikter”, ”Människor: Inspiratörer och livgivare” och ”Historia – forntid: Minne och hågkomst”, plus en avslutande essä, ”Om dikt och diktskapande”.
Det som slår mig direkt då jag träder in i den första avdelningen är att detta är dikter som vill möta mig, som samtalar och vill mig något. Dikterna är djupt rotade i ett vaket iakttagande av hela tillvaron; jord, himmel, levande varelser, människor, träder fram genom diktarens och dikternas starka här- och närvaro. Det är ett poetiskt mirakel att orden låter mig som läsare erfara det erfarna. Och i Michaels fall ställer han sig som poet själv aldrig i vägen för, eller tränger sig på, den frammanade bilden. Dikterna är ett trovärdigt vittnande av det bevittnade och det erfarna. Samtidigt är den poetiska rösten närvarande och förtrolig.
Dikterna är dessutom ett bejakande och införlivande av den stora poetiska traditionen. Ekon av allt ifrån Harry Martinson, Tomas Tranströmer, Seamus Heaney, och andra låter höra sig, utan att för den skull låta Michaels eget djupt personliga tilltal överröstas.
Under min läsning av den första avdelningen nåddes jag av det oväntade beskedet om min egen mammas bortgång, och dikterna började tala tröst …
Om inget i världen är tryggare än döden är
känslan av dagens fullbordan ett stillsamt
memento: förundras, du öppna ljusa själ.
(Ur ”Åtta rader om förtröstan”)
Så rikt och generöst kan en diktsamling möta en läsare, var denne än befinner sig, och tala rakt till själen om det goda, det sanna och det sköna – ja, det heliga. Dikterna talar med ett lugn, och överraskar ändå med att göra förunderliga saltomortaler, vilket gör att det egna hjärtat klingar till av igenkänning:
Men hemma är här, rötterna håller fred med
geologin. Inget liv och ingen värld är större än
det barn vi alla drömmer att vi är.
(Ur ”Om stenar”)
…tänker på allt som världshaven redan tänkt,
Så blir också hjärtat ombytligt, men inget hav,
och inget hav är stort nog att kalla sig ett hjärta.
(Ur ”Hjärtat är ombytligt men inget hav”)
I bokens andra avdelning, ”Människor: Inspiratörer och livgivare”, får vi som läsare ta del av ett brett spektrum av människor och människoöden. I dikter som på en och samma gång är samtal, tilltal, levande porträtt, ett pejlande prövande, ett speglande som engagerar, som till exempel när en av mina personliga favoriter, Pablo Neruda, får en välbehövlig, men kärleksfull, åthutning:
… Stalin var ingen
vän av havet, ingen älskare åt kvinnor döpta i vatten!
Lyssna nu Pablo, människokärlek dör av diktaturer
långt in på kontinenter, framtid stärks av havsfrihet.
De mest uppriktiga bekännelserna går evigt i vågor.
(Ur ”Havets kärlek till Pablo Neruda”)
Den tredje avdelningen, ”Historia – forntid: Minne och hågkomst”, visar mig nuet som ackumulerad historia, där varje ögonblick växer sig större av det förgångna och öppnar sig för framtidens möjligheter. Vilket även det är en stor tröst. Som Michael skriver:
…Dösen är dikten från 3000 f.Kr.
som talar med oss på ett språk som aldrig upphör!
(Ur ”Pedagogiken är himlens och jordens”)
och:
Jag vet att döden är så obetydlig – allt säger mig att
ingen människa kan dö på riktigt. Jag vet att styrka
ges av att läsa denna måne, i dess färd märka hur
evigt drömmande människor står varandra nära.
(Ur ”Tre tider, samma måne”)
Och med, i mina öron, vackert eko av Topelius ”Vintergatan”:
Där kärlek växt, där dör ingenting.
(Ur ”Det älskande paret från Skateholm)
Boken avslutas med en essä och jag nickar instämmande till Michaels ord. Han pläderar till exempel för naivitetens berättigande. Och jag menar att naiviteten är, likt imaginationen, livsnödvändig. Jag påminns om Dostojevskijs ord; ”Skönheten ska frälsa världen” och hur William Blake uppmanar oss att se ”a world in a grain of sand / and a heaven in a wold flower / hold infinity in the palm of your hand / and eternity in an hour”. Det är just detta Michaels dikter gör: de öppnar, utan att värja sig för mörkret, mot det sanna, det goda, och det sköna – mot livet, som går vidare. Trots allt.
Hela samlingen är mycket stark och jag kommer att återvända många gånger till den. Alltså, en diktsamling jag inte nog kan rekommendera. Jag önskar att fler läsare skall finna den!
Stefan Albrektsson Poesi 