Reflektioner över poesiantologin ”19 poeter – Österbottnisk poesi på 2000-talet”

Boken som ligger framför mig på bordet är ”19 poeter – Österbottnisk poesi på 2000-talet”, samlade av redaktörerna Nicko Smith och Tomas Mikael Bäck, och utgiven av förlaget Scriptum (vilka sände denna fina antologi till mig, tack för förtroendet!).

Thomas Mikael Bäck skriver i sitt förord att ”det österbottniska landskapet framalstrar poesi. Så har det varit länge. Så är det i dag. Kan det vara förknippat med den meditativa slätten? Kan det ha att göra med den friska skärgårdsmiljön? Med en påtaglig kulturell förankring?”

Då jag ger mig in i läsningen söker jag ”det Österbottniska”, utan att vara helt på det klara över vad det är jag specifikt söker efter. 19 poeter möter mig (nåja, ska man vara nogräknad – och det tycker jag att man ska vara – är det hela 20, eftersom även Peter Björkman/Angel Park finns representerad genom skrivandet i poesiduon Svea Lofthouse & Angel Park). Dessa presenteras i alfabetisk ordning, med intressanta personliga presentationer och svar på intervjufrågor, följt av ett urval dikter av respektive författare. Några av dessa poeter är bekanta för mig sedan tidigare, det finns både sådana som jag läst tidigare och även några jag mött personligen i levande livet, medan andra är helt nya bekantskaper. Bara detta är värt en eloge till redaktörerna! 

Jag vet inte tillräckligt mycket om det finska/finlandssvenska poesilandskapet för att klura ut vad som utmärker eller särskiljer just den Österbottniska poesin… Men om jag tillåts spekulera lite grand så får jag en känsla av att det kanske primärt är en ”landsbygdens/marginalens” poesi jämte storstadens/det ”kulturella centrumets” poesi. En (åtminstone upplevd) periferi gentemot ett (upplevt) ”maktcentrum”. Dvs. de som hörs/syns i ett mindre kluster av kontakter, jämfört med de i periferin som inte riktigt har ”alla kontakter med alla ’viktiga’”. Det är helt enkelt svårare att synas och höras från marginalen. Och detta berör nog poeterna som personer mer än själva poesin som sådan. Och det må vara hur det vill med mina spekulationer omkring detta… Jag tror att Poesin är betydligt mer universellt gränsöverskridande, även då den är mer eller mindre rotad i ett specifikt landskap, och att i grunden är poesin ett djupt mänskligt sätt att kommunicera, och de poeter som möter mig i denna fina antologi talar verkligen till mig med sina respektive unika och samtidigt universella röster.

Det är en tämligen bred och varierad skara samtida/nutida poeter boende i Österbotten som finns representerade i antologin, och jag kan därför här bara ge en allmän reflektion över denna mångfald av poeter och poetiska röster i skiftande åldrar, lynnen och ”etablering”. Jag tycker att de presentationer som görs av och med varje författare är en spännande läsning. Författarnas reflektioner över poesin (den egna och andras), poesins roll i ett större sammanhang, poesins roll i det egna livet, poesiskrivandets och poesiläsandets processer osv. är engagerande läsning. Och här märks hur författarna tagit in influenser från både när och fjärran i både tid och rum, hur landskap och möten med människor är med och formar poeterna och poesin. 

Jag gläds som läsare över bredden hos de olika författarrösterna: de sångbara (ja till och med rimmade) till de modernistiskt fria (och ändå sångbara på ett annat sätt); de knotigt avskalade till de överflödande; de som håller korten tätt slutna intill bröstet till de som kastar upp alla korten på bordet; de som målar upp det yttre landskapet till de som målar ett inre landskap och de som låter de två landskapen blöda samman; de allvarligt allvarliga till de allvarligt lekfulla; gräsrötter till finrum; de olika rytmerna, klangerna, dialekterna, melodierna, bildspråket, registren – och de olika polerna kan ofta finnas hos en och samma poet, ibland i en och samma dikt. 

Det är således en väldigt fin antologi, rik på melopoeia, fanopoeia och logopoeia (för att tala Poundska), och jag tror och hoppas att varje läsare kommer att finna något som öppnar porten till en ny plats både inom och utom. ”Poesi är en plats som inte finns någon annanstans” skriver Ulrika Nielsen i sin presentation, och jag nickar instämmande och tänker ”dit vill jag söka mig”. Här finns troligen någonting för alla läsare som leder till nya platser, nya upplevelser, nya känslor, nya tankar…

Jag kan starkt rekommendera den intresserade poesiläsaren att införskaffa ”19 poeter – Österbottnisk poesi på 2000-talet”, den är ett utmärkt avstamp för vidare läsning av de poeter som tilltalar dig särskilt. 

Boken finns att köpa till exempel här.

19 poeter – Österbottnisk poesi på 2000-talet


Medverkande poeter: Sven-Erik Klinkmann, Tomas Mikael Bäck, Jan-Christer Wahlbäck, Curt West, Håkan Streng, Kurt Levlin, Matilda Södergran, Bror Rönnholm, Ulrika Nielsen, Kaj Hedman, Harri O. Niskanen, Ralf Andtbacka, Rickard Eklund, Johanna Boholm, Jens Sandberg, Erica Håkans, Nicko Smith, Heidi von Wright och Göran Ekström

En reaktion till “Reflektioner över poesiantologin ”19 poeter – Österbottnisk poesi på 2000-talet”

Lämna en kommentar

search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close