Tiden är regn

Det är helt stilla på tidens baksida.
Rummet där är öppet utan krav,
som att sitta i lä bakom en stor sten
då vindarna kastar från havet. Tiden är regn. 

Genomvåta vandrar vi
mot ljuset och värmen.
Innan vi är framme talar någon
ur djupet, en röst vi redan känner. 

Värmen kommer alltså inifrån och vi går
med ögonen i horisonten,
över krönet. Ögonen är hemma
flera minuter innan vi är framme
och har redan tagit av sig kläderna.
Vi sätter oss vid elden och flyter
på kaffets svarta skridskois. 

Här finns inga krav.
Ögonen lyser upp
när vi till slut hinner ifatt
och håller händerna omkring. 

När blick och tid sammanfaller
uppstår en blickstilla punkt.
Ingenstans att gå, ingenstans att komma.
Detta är tidens baksida. Tiden är regn.