Jag reser i tiden med fingret:
namnet i guld, mot den grå fonden,
under vilken de omfamnar varandra
som hundar. Sjungande hamnbyten,
från hemmahamn till bortahamn.
Det du tänkte att du skulle bli,
kanske lycklig eller någon
som inte åts av andra, är omöjligt
att komma ihåg
på samma sätt som ett mynt glider ner
i fickan eller ett löv som fastnar
under skosulan.
Jag låter mitt finger följa
ditt namn till sista bokstaven
och årtalet som sakta suddas ut.
Lyfter så fingret, som nålen lyfts ur skivan,
sången seglar vidare och marmorduvan
sitter kvar. Blind av tårar.
Stefan Albrektsson Poesi 
Vackert! Ett härligt vemod (finns det ens?) sveper genom kroppen när jag läser dina kliniskt komponerade rader. Kan inte se din text samtidigt som jag kommenterar eftersom jag alltsom oftast skriver från mobilen. Men den med lövet var extra bildrik.
Handlar det om försoning? Åsyftar den heliga högtidens innebörd.
Meget godt som dansken hade sagt!
GillaGilla
Tack så mycket Henke!! Jodå, en slags försoningstext med min mormors alltför tidiga död. Den där döden vilken, som barnet upplever det, nästan är ett slags svek
GillaGilla