Ilska/Irritation (Tomkins)

Den fjärde i en serie om nio dikter/bilder baserade på
”Tomkins grundaffekter” https://sv.wikipedia.org/wiki/Grundaffekter
Foto (”Irriterad”) av Gunnar Sjödin. 

Bärnsten, minnen.
Det instängda
förstenade raseriet.

Sitter på botten av en sjö
och låter mina bubblor stiga
mot ytan med sumpgas.

Det är kallt härnere.
Svårt att andas och se 
ljuset – allting vid ytan

förvrids av brytningsfelet.
Blir groteska karikatyrer.
Jag skriver därför ett brev:

Kära Irritation! Jag skriver härmed till dig med anledning av ditt brev. Ursäkta min distanserande ton, men jag vet inte hur jag ska möta dig och din gråbruna tillvaro. Varför böjer du dig grön på botten där det susar och brummar? Du kan mycket väl lämna bottentillvaron och hoppa upp och ruska av dig den ironiska sarkasmen och lägga dig i det lena. 

Du är ett litet invändigt rum. Fuktigt och ljusfritt. Ingen släpps in där, och själv sipprar du bara ut i småstinkande doser som du skäms för. Varför låser du in dig i din skam och håller alla dörrar slutna? Det är ett trångt rum som du förskansar dig i.

Du är en blomma, en sån där blek som växer i grottor, i fukten och knappt ids röra dig mot ljuset. Jag vet var din bostad är: högt upp i bröstet mot halsen. Du snörper till och stryper väggarna mellan hjärtat, kroppen och huvudet, och du låtsas att du tar plats i förnuftet och argumenterar dig ur varje sak som är på väg att avslöja din rädsla och det gör dig bara än mer aggressiv. Jag tror detta är bilden för passiv aggression: det är en klump i halsen som man sväljer och sväljer ner, ner till botten igen i ett försök att bli lämnad fastän du inte vill bli lämnad. Du är denna sjöbotten, men inte en levande. Du är platt och flat och ogästvänlig. Hit ska ingen komma och tro att de kan trivas. Detta ödeland under ytan är tyst och trycket susar i ögonen.

Du är krabban, du är snigeln, dold bakom lila pansar. Skalet hårt och under rädd. Lever på att äta det döda. Trivs inte alls på öppna platser, utan du gräver till och med ner dig själv på botten – en begravning av dig själv av dig själv. Duktig på att dölja och kamouflera dina rädslor och din skam. Om du vore en karaktär så vore du ett bi som klätt sig i en fullskalig riddarrustning. Ljudet växer av ekot och ensamheten inuti rustningen. Det är få som vet att du bara är ett bi, och att du skulle göra mycket nytta på rätt ställe och vid rätt tid.