Vi är på resande fot.
En klocka nickar tid i bokhyllan.
Den har armbågat sig in
bland medaljerna och löper sina varv.
Ljudet av klockans fötter, likt en droppande kran,
kallar mig ut ur gårdagens kvicksand
och morgondagen lyfter sin vitklädda hand.
I den uppstigande solen
dansar lindbladen av sig sin nattstelhet
till musik som tränger upp genom rotsystemet,
ett gurglande sorl av fuktigt skratt.
Jag är en spegel som inte säger emot.
Att försöka förklara detta
är som att koka en sävsångare
för att se vad som får den att sjunga,
eller att förstå varför vår granne dränker sig
mycket långsamt i många röster.
Jag har inga svar:
det har tagit hela mitt liv
att skriva ända hit.
Stefan Albrektsson Poesi 