Fortsatt lekfull diktutmaning, initierad av Peter Nyberg,
där jag varje morgon läser två dikter och reagerar med en egen dikt.
#19
jag vägrar
att ögna igenom index
för att se om mitt namn finns med
jag vägrar att köpa
litteraturprofessorns förklaring
av vad det egentligen betyder
och ja, vi har fått någon millimeter snö
men inte tillräckligt för någonting
mer än att halka och bryta nacken
dörren till lekstugan slår om natten
från skugga till skugga
och jag minns plötsligt de nio eldarna
som brann på Stiff’s första
och hur jag bakom en streckkod
lovade Jake Burns
att inte bli någons någonting
så, try to take control of it & not me
fyrtio år senare:
Jake, jag har hållit mitt löfte!
(Efter läsningen av Césear Vallejos ”I detta hörn” och ”Jag befrias från havet”)
———-
#20
Jag sitter i förhör,
anklagad av solen, småstenar
och en talgoxe.
Visa oss dina händer!
I min glasbur lyfter jag den ena
och håller den andra bakom ryggen.
Tjyv! Du lever i andra hand!
Jag sänker mitt huvud ner
som en skivnål. Märklig musik.
(Efter läsningen av Ingela Strandbergs ”Stenarna” och ”Om kärlek”)
———-
#21
Låt oss reducera det hela till siffror.
Låt oss inte nämna några namn.
Låt oss förbli i statistiken.
Låt oss föra in siffrorna i kolumner.
Låt oss fylla sidorna med röda siffror.
Låt oss fylla sidorna med svarta siffror.
Låt oss summera siffrorna i två tal.
Låt oss summera dessa tal på en rad.
Låt oss, när det bli för mycket, slå igen boken.
(Efter läsningen av Robert Blys ”När det asiatiska kriget börjar” och ”Räkna kroppar med små skelett”)
———-
#22
Möbler är en tillflykt. Frågorna cirklar på breda vingar över mitt huvud. På golvet ligger mina så kallade svar och skälver. De spelar döda, thanatosis. Hararna stirrar in i ljuset, blinkar lika lite som gipsfigurer. Opossum rullar ihop sig, stelnar sakta. Hade jag bara fått ligga så skulle jag fossileras efter en mycket lång tid, och någon kunde med skälvande händer pensla bort sandjorden och triumferande lyfta det petrifierade mot ljuset och utbrista ”Äntligen!”
Men det är långt dit. Just nu gäller det att gå djupt in i sin roll som död och trovärdigt försöka låta bli att blinka då någon klappar händerna framför ögonen och inte reagera ifall någon nyper mig, eftersom jag redan med lätthet har övat upp förmågan att låta bli att svara på tilltal.
(Efter läsningen av Césear Vallejos ”Det klämtar den andra november” och ”Ni är döda”)
———-
#23
Långt ifrån en vänlig grönskas rika dräkt
sköt du blå hästar
in i de tunna porslinsarmarna.
Du sköt alltför fort.
Du som var den första förälskelsen,
den första kyssen under täcket,
du blev den första att dö:
En trapphusets unga egyptiska drottning,
under en betongtrappa kröp du ihop
och slutade slå med vingarna som en fågelunge.
Det var fortfarande sommarlov,
och allt kött är hö
och blomstren dö
och tiden allt fördriver.
Blå hästar tog dig alltid bort.
(Efter läsningen av Ingela Strandbergs ”Samma barn”)
———-
#24
Brogatan andas in och vidgas
Trots alla lagren kläder fryser vi
och december vrider sig i sin sömn
Huvudfotingar leker på torget
där utanför kryper mörkret omkring på alla fyra
de blindas käppar samlas
Det är vatten och olja –
och upphetsningen hos jakthunden
snabb bland granarna
snor omkring i doftspåren
efter villebrådet
Vår känsla av skam
Vi värnar om den
Vi vill känna på den
som på kliande sårskorpor
Vi värnar om den
och suktar efter den
där den ligger utom räckhåll i skyltfönstret
Vi värnar om den
Vi kammar vårt hår med den
Vi vill ha den
eftersom den är vår
Brogatans stenar skimrar i regnet
butiksljusens reflexer och jag känner plötsligt igen den –
Draken
(Efter läsningen av Robert Blys ”Vid en marsch mot kriget i Vietnam” och ”De som äts av Amerika”)
Stefan Albrektsson Poesi 