#49
Ibland trycker jag ner hatten alltför djupt,
suddar och suddar och börjar om
med ritningarna till muren
som stänger ljuset ute
och håller ljuset inne.
Det förbannade hemmabygget,
fuskbygget, svartbygget.
När jag verkligen ser människan
där hon går omkring utan att veta
att jag ser hennes göranden: tänder lampor,
böjer sig ner och lyfter upp något,
sjunger en liten stump
och rättar till skedarna på matbordet,
då ser jag att hon brinner
med en brand, outsläcklig, lyser
när äggklockan ringer av kärlek på köksbänken.
(Efter läsningen av César Vallejos ”Kallt betraktande, opartiskt” och ”En svart sten på en vit sten”)
———-
#50
Nyssingens nyvaken
sänglingen under bylsigt täcke
ur drömmens hatt drar
minnen mjuka av harar,
karlar med mössor
bössor laddade med snö.
Sträcker katt, gäsp och tänker harar
måste alltid hoppahoppa
fortfort bort fortfara bort fara
förhoppas och klappa på port;
Hjälp ack, hjälp ack
litet flämtande pälshjärta
ta tass och hopp bort ur sikte.
(Efter läsningen av Eva-Stina Byggmästars ”Men VEM…” och ”Sedan, fyll…”)
———-
#51
lutar ut ur
nyfödd bild
sanning?
sanning!
även om den skelar
och vacklande ben
sanning? ja!
inte orden
(Efter läsningen av William Blakes ”The Little Black Boy” och ”The Voice of the Ancient Bard”)
———-
Stefan Albrektsson Poesi 