#46
Jag tror inte på ögat, men det sedda;
inte på regnet, men vattenpölarna;
inte heller på fågeln, men flykten
och det är vårt gemensamma dilemma.
Ja. Mina breda fötter trampar vatten; det är inte en björn som kommer rusande ut ur skogen och som hotar att riva mig i ryggen.
Det är helt klart mitt liv, bara det, livet av skärm och blekt blått ljus.
Ja. Regnet finns bara i pluralis,
inte för att det äter frukostflingor och morgontidning,
eller att det är fattigt som Franciskus,
spelar sin tunna musik med två pinnar, gnider och gnider.
Bara livet; såhär: en paus utan vila.
(Efter läsningen av César Vallejos ”Lita på glasögonen” och ”Två längtande barn”)
———-
#47
Källaren, alla hyllor klädda
i vaxat papper, burkar
inlagda äpplen, gurkor
och så vidare prydligt
daterade äppelmos 9 nov. `74
lingonsylt 28 sept. `74
med sirliga bokstäver
och saft av trädgårdens frukt och bär.
Ovanför allt detta vaggar
hon på knarrande köksgolv
tittar ut mot vägen långt mot skogen
stryker med handen över vaxduken
rättar till storblommiga kjolen
ställer fram rykande potatis
och moraklockan borta i finrummet
exakt, slår sex och det är dags.
(Efter läsningen av Eva-Stina Byggmästars ”Be då…” och ”Finns lindring…”)
———-
#48
Om kvällarna samlades kvarterets ungar
som ett knottmoln omkring lyktstolpen
för burken, röda vita rosen eller kå’bojs å indianer.
Jag har som ständig indian
dött oräkneliga gånger,
nedskjuten ur lömska bakhåll
från min framsprängande Crescent.
Det är en god träning att dö:
Man lägger sig stilla där man föll,
räknar långsamt till hundra
innan man uppstår igen,
skrapar jord och gräs från knäna
och gränslar sin orangea hingst
för att åtminstone en enda gång
ta ett av dessa blekansikten av daga
innan morsorna, på en given signal,
kallar hem både levande och döda.
(Efter läsningen av William Blakes ”Nurse’s Song” och ”Laughing Song”)
Stefan Albrektsson Poesi 