#43
Jag har redan skrivit:
Jag sätter livet
mot tinningen
och trycker av.
På morgonen klär jag mig
i tillfälliga byxor, temporära strumpor
och tänker: Nu finns jag!
Jag har redan skrivit:
Den som gapar efter mycket
får munnen full.
Jag ser mina fingrar,
de som har gett mig så mycket musik.
Jag rättar till glasögonen,
tittar ut på snön.
Barnen har åkt pulka i backen
ända ner till gräset.
De kommer att fortsätta till dess
snön nötts bort helt,
och lite till.
Sen gör de snöänglar.
(Efter läsningen av César Vallejos ”Idag tycker jag mycket mindre om livet” och ”De nio monstren”)
———-
#44
Skatans skratt
låter som en svårstartad bil
när den spatserar på gatan,
eller som om jag raskt skakar
en tändsticksask med smågrus
när den flaxar bort över skolgården
i det ihållande onsdagsregnet.
(Efter läsningen av Eva-Stina Byggmästars (i ”Knoppar blommor blad och grenar”) ”Glada till sig…” och ”Honungskindade…”)
———-
#45
Så skulle Rönnerdahl valsa
oss ut till vårt tredje
sommarlov och lyckan skuttar skratt
inom mig även om kyrkbänken värker
och skjortkragen skaver om halsen.
Våra tunna röster dansar
mellan pelarna och fyller valven;
”och se så många blommor
som redan slagit ut på ängen”,
fröken H. griper mig i armen
redan innan ”gullviva, mandelblom”
vitnar greppet säger nej, nej, nej,
men ur min sommarlivsfria mun
blomstrar med den sprödaste sopran:
”kattskit och blå fiol”.
(Efter läsningen av William Blakes ”The School Boy” och ”Holy Thursday”)
———-
Stefan Albrektsson Poesi 