Jag slår mig ner i den nytända vårsolens ljus med Zelal Bals debutdiktsamling ”Mamma förvandlades till Träd” i knäet. Det är en vacker bok; omslag och bokillustrationerna/akvarellerna av Karin Södergren är tilltalande genom sin, oftast, varma kolorit. Jag ögnar snabbt igenom hela samlingen, noterar layout, illustrationer, uppdelningen i tre delar, och så vidare, innan jag lutar mig tillbaka för att låta mig uppslukas av dikterna.
I. förvandlingen
Redan i den inledande dikten slås scendörren upp på vid gavel och på något sätt blir hela samlingens tematik blottad – den obegripliga döden, det obegripliga livet och den obegripligt begripliga sorgen: ”när en mamma dör / blir en fjortis // ensam kvar”.
Samlingen följer ett någorlunda narrativt flöde vilket gör att jag snabbt sveps med i läsningen. Detta förstärks dessutom, särskilt i den första delen, av återkommande fraser. Till exempel repeteras frasen ”med min mammas tårar på min kind” om och om igen, för att ibland upprepas med små men betydelsebärande variationer. Dessa tårar, denna sorg, förflyttar sig bland annat från ”min mammas tårar på min kind” till ”mina tårar på min mammas kind” ju närmare vi kommer moderns död. Tårarna, sorgen, stannar dock inte vid dessa två generationer utan vidgas och hamnar också på ”mitt barns kind”, och därmed binds dessa samman (och i förlängningen även alla människor) i den ofrånkomliga sorgen som rinner ur allas våra ögon.
I den inledande delen möter mig den innerliga närheten mellan en dotter och en mor (och notera boktitelns ”Träd” med stor bokstav). Mot slutet av den första delen blir dikterna allt kargare, kortare, och alltmer splittrade. Det är ett högeffektivt sätt att genom formen förmedla det sönderfallande som döden innebär. Och ändå får denna del en balans genom att cirkeln sluts, då början och slutet av denna del knyts samman i ett slags inclusio.
II. trädets arkitektur
Här träder diktjaget tillbaka något och intar ibland en mer betraktande position, och försöker reda ut trådarna i livsväven. Och just bilden av en vävd orientalisk matta kommer för mig i läsningen. Jag som läsare får både se mattans ovansida med dess ljusare, förståeliga, tilltalande mönster, och den betydligt mer obegripliga, mörka och trassliga undersidan. Att sedan dessa levande individuella mattor dessutom vävs samman med andras mattor gör att livets/dödens komplexitet bara växer sig ännu större, vidgas till andra generationer och tider – föregående och kommande – ”med tårar på deras kinder”.
Eller kanske skulle en mer organisk bild fungera bättre för mitt intryck under läsningen? Kanske liknar det mer en slags växt med iakttagbara delar som till synes är fristående men att dessa, under ytan, är förbundna i ett gemensamt vindlande rotsystem.
III. i mellanrummet växte lav
I den avslutande delen sträcker sig trädet allt längre ut och samtidigt vänder det sig inåt, in i mellanrummen, in i nedbrytandet. Eller: Mattan vävs till kosmiska proportioner och samtidigt sker det ständiga upplösandet. Framträdande och borttynande: ”jag vattnar tiden så du hinner slå rot i ett nytt rum”. Och i ljuset av livets, dödens, sorgens begriplighet och obegriplighet finns ett ”trots allt”: ”vi planterar ett träd” och ”det växer i mig”.
”Mamma förvandlades till Träd” är en väldigt stark diktsamling!! Dikterna är rikt varierade både genom sin formfrihet och de till synes enkla orden talar rent, klart och träffar. Dikterna har ett välavvägt och balanserat bildspråk, djupt allvarliga ordlekar, och ibland en distanserande ironi som skydd och/eller redskap att hantera sorg och verklighet med utan att för den skull förlora skärpan (tex ”så jag visste inte om jag grät / när jag gick till tåget / eller om det bara regnade / saltvatten”, eller ”måste lära mig / älska mina mediciner / (…) / Alvedon växtvärk Omeprazol (…) Bephanten Repair klockan sex åtta tolv två fyra fem sex sjuk”).
Genomgående slås jag av Zelals speciella förmåga att närma sig obegripligheten och gestalta den i ord som träffar mig som läsare djupt i mitt eget rotsystem. Och jag är övertygad om att dikterna kommer att beröra andra läsares rötter.
”Mamma förvandlades till Träd” är Zelal Bals debutsamling. Zelal skriver: ”Jag har dock alltid skrivit poesi, det har varit ett sätt att fånga känslor som jag inte har kunnat sätta ord på. Till vardags skriver jag i akademiska sammanhang så på vis har jag erfarenhet av att skriva. För ett par år sedan startade jag ett instagramkonto – poesipavagen – där jag har lagt upp många dikter.”
Boken finns att köpa hos Whip Media och/eller andra nätbokhandlare.
Håll dessutom ögonen öppna på poetvännen Nicko Smiths hemsida, där kommer ytterligare en recension och intervju med Zelal längre fram!!
Några utdrag ur samlingen:
jag frågade min mamma
om avståndet mellan sorg
och ensamhet
går att mäta med en linjal
hon satt tyst en stund
frågade sedan
åt vilket håll är normal?
på vilket avstånd
upphör ensamhet
att vara något mellan det du förlorat
och det du längtar efter?
vi fortsatte titta på tv
med min mammas tårar på min kind
* * *
träd i kraft
fem år från gammal
fyra steg från döden
tre minuter till sorg
två dagar till jobb
ett andetag
nära
tar i trä
med min mammas tårar på min kind
* * *
fimparna låg utströdda
utanför biltvätten
i Haninge
det var kallt och det
fattades pengar
allt var som vanligt
fast sämre
ligga i träda
* * *
det hände i matbutiken
telefonen plingade
jag öppnade inte meddelandet
misstänkte hälften
såg hälften på displayen
mitt ansikte höll
igen
på att gå sönder
över ett fruktstånd
det var flera år sedan
förra gången
den gången fick han
stånd
av henne
och jag var tvungen
kastade mig på tunnelbanan
bara jag hinner ut till gångvägen
så kan jag falla
som den gången
lika djupt
på knäna
Stefan Albrektsson Poesi 