Jag lämnar väntsalen som luktar
distorsion, alkis och piss.
Buss 114 till långa vägen ner
mot Svarta gatan. Det var blues
– då som nu – på töjda strängar.
Bakom tunna väggar manglade
finnarna metal och folköl.
Den stackars trummisen
– låt oss kalla honom för Mikko –
satt med huvudet på sned
uppe vid taket eftersom de byggt
trumpodium av snodda skolbänkar.
Gitarristen och sångaren
– låt oss kalla honom för Mikko –
hade ett stort pedalbord av distorsion
väsande som ett reptilbo
och basisten
– låt oss kalla honom för Mikko –
spelade helt enkelt bas
unisont med gitarr-Mikko, medan Mikko
satt med huvudet på sned och slog bort
distorsion och personliga demoner från trumskinnen.
Stefan Albrektsson Poesi 