Recension av Martin Hallbergs ”Tensegritet” – ännu en diktdebutant!!

Återigen sitter jag med en diktdebut i knät och det är alltid lika spännande. Jag har egentligen ingen bakgrundsinformation vare sig om boken eller författaren, utöver det lilla som står i presentationen på förlagssidan, så jag vet inte alls vad som väntar mig.

Redan titeln på Martin Hallbergs bok, ”Tensegritet”, får mig att ge mig ut på google-jakt. Nog för att jag kan ana mig till ordets innebörd, men jag fick i alla fall flera olika infallsvinklar på ordet och vad som eventuellt kommer att möta mig i denna diktsamling. Omslaget är en vacker akvarell av Lina Löfstrand (det finns ytterligare fyra akvareller i de fyra olika delarna som boken är uppdelad i) och föreställer ett träd som vridits som en DNA-sträng – eller om det är en DNA-sträng som blivit träd?

Som sagt, diktsamlingen är uppdelad i fyra avdelningar: Kust, Klaviatur, Valv, och Glas, och jag slås redan från början över att dikterna ofta har snäva syntaktiska kast och vändningar. Lite grand som en pratglad och ordrikare Gunnar Björling. Som till exempel i den vackra ”Rot”:

Träd på klippan över flodens dal. 
Roten tjock och
spränger ur
en ensamhet som glöder i naturen.

Klippan, guld och åder, 

fågel.

Vilar så runt skepp som stormar lugn och varsam somnar slut.


Martin Hallberg bjuder inte på någon tillrättalagd poesi som välkomnar mig med öppna armar och låter mig flanera på väl upptrampade stigar. Detta kräver en vaken engagerad läsning, och jag får ibland känslan av att jag som läsare hoppar mellan stenar ute vid kustlinjen, och ibland tvingas jag kasta mig mellan klippavsatser. Jag behöver alltså anstränga mig något i läsningen för att behålla fotfästet och följa med i den bana författaren snitslat upp för mig som läsare. Jag tycker det känns mycket bra att Martin Hallberg litar på att jag som läsare är redo att hänge mig åt läsningen, och att han inte heller ger mig några väl tillrättalagda stigar. Ett exempel på detta finns i ”Att skikta en spiral”:

Endast genom gränser kan det skapas ytor som får kontakt. 
(Önskar att Cornelis levde)

Alla antingen-eller-val är fel val. Fel premisser för att tänka. 
(Fantastisk människa, dålig förälder)

När sanningen artikulerar tar den fram det som är godast möjligt. 
(Någonting ska översättas)

Att besluta bort något säkerställer bara att det fortgår. 
(Surf, jazz, geometri)

Vi måste ta de chanser som finns kvar att ta.
(Att skikta en spiral)

Det hedrar författaren att denne låter mig som läsare arbeta lite – jag tycker att det högst välbehövligt i denna förflackade tid med all sin färdigtuggade ”information”. När jag ibland trampar snett eller förvillar mig får jag helt enkelt gå tillbaka i min läsning för att hitta rätt med fötterna igen, och allt detta utan att det för den skull blir fråga om något slags mentalt muskelbyggande.

Ibland erbjuds jag också välbehövliga viloplatser där jag kan stanna till och reorientera mig på min färd genom boken, som i till exempel ”Mod att leva”:

Skall du också av här? frågade han.
Nej, jag skall vidare, svarade jag. Och menade det. 
Jag håller på att resa in i modet att leva.

Jag minns hur hon simmade framför mig i en bassäng i Dalarna. 
Solen plirade genom vattenytan, i grumliga ögon och vi skrattade samtidigt på olika ställen.

En bro in i livet.


Diktsamlingen har en stor bredd i uttrycken, allt ifrån sentensartade rader som, ”Det är sanning som binder skönheten med kärlek” och ”Vad kallar man till exempel en yxa som hugger ner sig själv?”, till stor lekfullhet som gränsar till lätt surrealistiska bild- och klangexplosioner här och var. Som dessa två dikter: 

FJÄRILSJACKA

Litet lätt 
         nätt

balett

       steg.

Hänger sen från ringar,

dinglar.
Som en oavsiktlig kaffefläck ringlar.

Med fjärilsjacka över axlar, 

saxar genom luften.


TRÄDGÅRD

Önskar hålla pärlan framför och rädslan bakom. 
Benen bottnar i en sprucken barkbåt. Sandkorn, vete.

På berget hörs det klang från terapeutiska trädgårdar i grön arkitektur.
Familjen målar akvareller.

Ljudlösa fötter trummar tillitsfullt, kärlek gestikulerar yvigt.


Hela diktsamlingen tillåter, som författaren själv skriver i dikten ”Den spontana rörelsen”, att ”spänning och integritet får mötas, allting finns”. Och boken har verkligen denna spänning och integritet som låter allting finnas och mötas, trängas samman och repellera, att skapa rörelse, motrörelse och vila. Jag känner mig uppfriskad efter läsningen, och jag önskar att många läsare ska hitta detta guldkorn till diktsamling, hänge sig och röra sig genom dess diktvärld.

————-


Om Martin Hallberg

Martin Hallberg (f. 1980) är född i Malmö och sedan unga år uppvuxen i Falun, Dalarna. Efter många år som verksam utomlands med studier och arbete inom internationellt utvecklingsarbete, pluggar han 2021 andra året på psykologprogrammet i Stockholm. Lek, intersubjektivitet och olika typen av möten är de följeslagare med vilka han ger sig ut på ett försök att tänka kring asymmetri och symmetri, sönderfall och tillblivelse. Tensegritet är hans lyrikdebut.

Boken finns att beställa från Cd-on, Bokus, Adlibris, Akademibokhandeln. Och går att inhandla på Poesihörnan i St Pauls bok och pappershandel på Mariatorget i Sthlm.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close