Snodden (Billy Collins, 1941 – ) – Översättning

Snodden 

Häromdagen rikoschetterade jag långsamt
mellan de blå väggarna i det här rummet,
rörde mig som under vatten från skrivmaskin till piano,
från bokhylla till ett kuvert som låg på golvet,
och när jag slog upp S-delen i ordboken
föll mina ögon på ordet snodd.

Ingen kaka som knaprats av nån fransk författare
kan sända en tillbaka till det förflutna lika plötsligt —
ett förflutet där jag satt vid en arbetsbänk på ett sommarläger
vid en djup Adirondacksjö
och lärde mig att fläta långa tunna plastremsor
till en snodd, en present till min mamma.

Jag hade aldrig sett någon använda en snodd
eller bära en, om det nu var det man gjorde med dem,
men det hindrade mig inte från att korsa
remsa över remsa om och om igen
tills jag hade gjort en klumpig
röd-vit snodd till min mamma.

Hon gav mig liv och mjölk från sina bröst,
och jag gav henne en snodd.
Hon vårdade mig under många sjukdagar,
lyfte skedar med medicin till mina läppar,
lade kalla handdukar på min panna,
och ledde mig sedan ut i det luftiga ljuset

och lärde mig att gå och simma,
och jag i min tur gav henne en snodd.
Här är tusentals måltider, sa hon,
och här är kläder och en bra utbildning.
Och här är din snodd, svarade jag,
som jag gjorde med lite hjälp av en lägerledare.

Här är en kropp som andas och ett bultande hjärta,
starka lår, ben och tänder,
och två klara ögon att läsa världen med, viskade hon,
och här, sa jag, är snodden jag gjorde på lägret.
Och här, vill jag säga till henne nu,
är en mindre gåva – inte den slitna sanningen 

att du aldrig kan återgälda din mamma,
utan den bedrövade bekännelsen att när hon tog
den tvåfärgade snodden ur min hand,
var jag så säker, som bara en pojke kan vara,
att denna värdelösa, oanvändbara sak som jag flätade
i tristess skulle vara tillräcklig för att göra oss kvitt.

(Billy Collins, “The Lanyard” från “The Trouble With Poetry: and Other Poems”, 2005)

The Lanyard

The other day I was ricocheting slowly
off the blue walls of this room,
moving as if underwater from typewriter to piano,
from bookshelf to an envelope lying on the floor,
when I found myself in the L section of the dictionary
where my eyes fell upon the word lanyard.

No cookie nibbled by a French novelist
could send one into the past more suddenly —
a past where I sat at a workbench at a camp
by a deep Adirondack lake
learning how to braid long thin plastic strips
into a lanyard, a gift for my mother.

I had never seen anyone use a lanyard
or wear one, if that’s what you did with them,
but that did not keep me from crossing
strand over strand again and again
until I had made a boxy
red and white lanyard for my mother.

She gave me life and milk from her breasts,
and I gave her a lanyard.
She nursed me in many a sick room,
lifted spoons of medicine to my lips,
laid cold face-cloths on my forehead,
and then led me out into the airy light

and taught me to walk and swim,
and I, in turn, presented her with a lanyard.
Here are thousands of meals, she said,
and here is clothing and a good education.
And here is your lanyard, I replied,
which I made with a little help from a counselor.

Here is a breathing body and a beating heart,
strong legs, bones and teeth,
and two clear eyes to read the world, she whispered,
and here, I said, is the lanyard I made at camp.
And here, I wish to say to her now,
is a smaller gift—not the worn truth

that you can never repay your mother,
but the rueful admission that when she took
the two-tone lanyard from my hand,
I was as sure as a boy could be
that this useless, worthless thing I wove
out of boredom would be enough to make us even.