LITEN OÄNDLIG DIKT – Federico García Lorca (Översättning)

Till Luis Cardoza y Argón

Att ta fel väg
är att nå fram till snön
och att nå fram till snön
är att i tjugo sekel beta kyrkogårdarnas gräs.

Att ta fel väg
är att nå fram till kvinnan,
kvinnan som inte räds ljuset,
kvinnan som nackar två tuppar på en sekund,
och ljuset som inte räds tupparna
och tupparna som inte vet hur man sjunger över snön.

Men om snön misstar sig på hjärtat
kan sunnanvinden komma
och liksom luften struntar i suckarna
måste vi om igen beta kyrkogårdarnas gräs.

Jag såg två plågade ax av vax
som begravde ett landskap av vulkaner
och jag såg två galna pojkar som gråtande rullade en mördares pupiller.

Men två har aldrig varit en siffra
eftersom den är en ångest och dess skugga,
eftersom den är gitarren där kärleken förtvivlar,
eftersom den är uppvisandet av en annan oändlighet som inte är din
och den är de dödas murar
och straffet för den nya uppståndelsen utan slut.
De döda hatar siffran två,
men siffran två gör kvinnorna sömniga
och liksom kvinnan räds ljuset
darrar ljuset inför tupparna
och tupparna bara vet hur man flyger över snön
måste vi utan vila beta kyrkogårdarnas gräs.

———

Pequeño poema infinito 
 
Para Luis Cardoza y Aragón 
 
Equivocar el camino 
es llegar a la nieve 
y llegar a la nieve 
es pacer durante veinte siglos las hierbas de los cementerios. 

Equivocar el camino 
es llegar a la mujer, 
la mujer que no teme la luz, 
la mujer que mata dos gallos en un segundo, 
y luz que no teme a los gallos 
y los gallos que no saben cantar sobre la nieve. 

Pero si la nieve se equivoca de corazón 
puede llegar el viento Austro 
y como el aire no hace caso de los gemidos 
tendremos que pacer otra vez las hierbas de los cementerios. 

Yo vi dos dolorosas espigas de cera 
que enterraban un paisaje de volcanes 
y vi dos niños locos 
que empujaban llorando las pupilas de un asesino. 

Pero el dos no ha sido nunca un número 
porque es una angustia y su sombra, 
porque es la guitarra donde el amor se desespera, 
porque es la demostración de otro infinito que no es suyo 
y es las murallas del muerto 
y el castigo de la nueva resurrección sin finales. 
Los muertos odian el número dos, 
pero el número dos adormece a las mujeres 
y como la mujer teme la luz 
la luz tiembla delante de los gallos 
y los gallos sólo saben volar sobre la nieve 
tendremos que pacer sin descanso las hierbas de los cementerios.