På stranden med Kit, 7 år gammal (William Stafford)
Vi brukade klättra upp på den högsta sanddynen
för att beskåda utsikten därifrån och gå ner igen:
havet bjöd på föreställning;
vi bidrog med vår klättring.
Vågorna rusade galopp och kom
rakt ut ur stormen.
Vad skulle vårt skådande betyda?
Kit väntade på att jag skulle besluta.
Stående på en sådan höjd,
vad skulle du säga till ditt barn?
Utsikten var oändlig.
De där vågorna rasade ikapp, långa och kalla.
”Pappa, hur långt skulle du kunna simma
i en sån där storm?”
”Så långt som det behövdes”, svarade jag,
och medan jag talade simmade jag.
With Kit, Age 7, At The Beach
We would climb the highest dune,
from there to gaze and come down:
the ocean was performing;
we contributed our climb.
Waves leapfrogged and came
straight out of the storm.
What should our gaze mean?
Kit waited for me to decide.
Standing on such a hill,
what would you tell your child?
That was an absolute vista.
Those waves raced far, and cold.
‘How far could you swim, Daddy,
in such a storm?’
‘As far as was needed,’ I said,
and as I talked, I swam.
Stefan Albrektsson Poesi 