Diktutkast i 120 (#1-3)

Efter att ha gjort ett diktutkast i veckan, är det dags för mig/oss att stampa på gasen göra 120 diktutkast under lika många dagar. Portionerar ut dem tre och tre…

—————

#1. ”I tystnaden, den första morgonen, fiat lux”

Jag lyssnar till en nedskruvad sol.
Strandskatan balanserar
– stående på taknocken –
hela sin värld på ett ben.

Sätter sedan ner det andra
och går en liten sväng,
innan den tar tre snabba steg
och flyger sin värld bort i tomrummets gap.

Men solen lurar bakom hörnet,
vänder sig som ett ägg. Jag lovar att stanna kvar här
bara för att klorna som duvan griper grenen med
är från en annan värld.

Den putsar fjädrarna och solen
gör ännu ett utbrytningsförsök
då tonerna från en saligt svajande gospelkör
av scilla sjunger blått.

 

(Efter läsningen av ”Att lyssna”, ur William Staffords ”Rapport från en avlägsen plats” översatt av L. Nordström, och ”Valans spådom 1-3” ur ”Eddan”, tolkade av Edvin Thall)

—————

#2. ”Blåljus”

Det skrämmer mig;
vi räknar allt som ryms
i tabellerna och glömmer
allt det omätbara –

På pappret är vi rika,
samtidigt som barnet
blir allt blåare i ansiktet
i mobiltelefonens sken
där fantasin svälter
av att välja vem barnet ska döda
som någon redan programmerat.

Och oavsett om vi fyller tomrummet
med mer av vad vi redan har
för mycket av, skyggar själen under
bödelns likblekblå bila.

 

(Efter läsningen av ”Folk som oss”, ur William Staffords ”Rapport från en avlägsen plats” översatt av L. Nordström, och ”Valans spådom 4-6” ur ”Eddan”, tolkade av Edvin Thall)

—————

#3. ”Måttligt mättad”

Efter att ha läst 73 (förfärligt tunna) dikter
orkar jag inte längre med det räddhågsna tassandet mellan de smala raderna,
inte det anorektiska dekonstruerandet av språkets kringspridda benrester,
inte hunsandet av den strykrädda hunden med för kort koppel,
inte det nervösa blickandet ut i den metafortömda öknen utan irrande kameler och nomadernas färgglada tält tömda på väldoftande jasminthé,
inte den bildlösa blindheten och den astmatiskt skinntorra flämtande andningen,
inte den skallrande fimbulvintern som viner genom de renrakade och glest förstummade orden som aldrig flyger alltför nära solen på hemgjorda vingar,
inte det torra kokandet av kommatecken och verbala dvärgar.
Jag gläds som en liten bil med påslaget helljus när det adverbiala fyrverkeriet briserar och det adjektivala fläsket sväller över i Staffords enkla dikt!
Men i övrigt är jag tämligen normal.

 

(Efter läsningen av ”Min fars röst”, ur William Staffords ”Rapport från en avlägsen plats” översatt av L. Nordström, och ”Valans spådom 7-9” ur ”Eddan”, tolkade av Edvin Thall, och en, icke nämnd, annan diktsamling… och ärligt talat så orkade jag inte läsa 73… och 73 är en liten nick till Aspenström)