Recension av Nicko Smiths triologi/kvartett

Trilogi som kvartett

Jag har läst Nick Smiths trilogi ”Hki Rött” (2017), ”Bipolära skeppsbrott i Österbotten” (2018), och ”Evighetsnära” (2018) (köpes genom https://www.boklund.fi/search?q=Nicko+SMith eller direkt från författaren), plus den alternativa avslutningsdelen ”Kärlekens kalligrafi” som finns att ladda ned som PDF på Nickos hemsida (https://nickopoet.wordpress.com). Detta gör ju rimligtvis trilogin till en kvartett. Men som hårdrocksgitarristen Yngwie Malmsteen säger: ”Jag har aldrig förstått det där med Less is more… Jag anser att More is more!”

Hki Rött

Nickos poesi i ”Hki Rött” målar en intensivt dystopisk stämning, där de trasigaste vilsegångarna rör sig utanför de andras glittrande överflöd. Det enda gemensamma är trasigheten och det anonyma väntandet i namnlösa matköer (där individerna blott är nummer). Decemberkylan och det eviga regnet kryper in i benmärgen. Här är klockan verkligen ”kvart i undergången” och ingenting verkar kunna stoppa tidens och människornas väg över stupet.

Det är inte bara orden som sådana som beskriver detta, utan också den typografiska uppställningen av dikterna. Oftast är de splittrade som krossat glas mot den iskalla asfalten. Hos mig som läsare kräver det fokus att tränga in (och genomträngas) av den expressionistiskt/avantgardistiskt uppställda slagserien av ord som strömmar emot mig från sidorna. 

Dikterna är sällan bildligt metaforiska men ändå fyllda av tydligt beskrivna sinnesintryck. Detta ger dikterna en stark närvaro av just där, just då. Det som slår mig är att dikterna ofta håller sig ”utanför” (i linje med Pounds idé om det ”objektiva korrelatet”), det är ytterst få gånger vi får höra vad författarjaget känner. Texterna, om än expressionistiska, skriker aldrig, de slår inte sönder eller vill krossa. Orden är raka, konkret realistiska, i det närmaste konstaterande. 

Genomgående är denna samling svart och hoppet frånvarande: Här finns ingen väg ut ur ångestens och trasighetens helvete. Strimmorna av ljus är få och förmörkas snabbt. Någon gång blir det där mörkret nästan Edgar-Allan-Poe-romantiskt i sin svärta, som i raderna ”Och jag minns / hur vi gick / ner till den söndervita stranden / för att dricka upp det förgiftade havet / För att / Vila i frid / …”Det är en helvetesvandring à la Dante, men helt utan en Vergilius och helt utan Beatrice.

Bipolära skeppsbrott i Österbotten

Om ”Hki Rött” var förlagd i ett helvetiskt Helsingfors så är nästa del i trilogin en mer personligt färgad skärseld, en skärseld lika mycket inom författarjaget som i det österbottniska landskapet. I förordet skriver Nicko personligt om bipolära syndrom och manodepressivitet där han ”har dykt ner till bottnarna och klättrat upp till topparna”. 

Till skillnad från ”Hki Rött” och dess helvetiska anonymitet finns här plötsligt namn på individer och identifierade platser som tänder ”Gryningsljuset i min pupill”, ett hopp om att faktiskt hitta hem. Utöver de namngivna individerna och platserna träder även ett ”du” inför författarjaget: ”… tills doften / från kådan i din hud / sprängde sönder / tomheten inuti”. Jag läser dessa rader som en av de centrala befrielseakterna i den österbottniska vistelsen. I det ständiga pendlandet mellan bottnar och toppar uppstår en slags värmande friktion – det finns liv! Ja, det finns i det närmaste jublande blickar från topparna och de bryts första gången av en helsida, skriven som ett ändlöst upprepande av ”MANI”. Och såhär fortsätter det upp och ner. Efter en kort minnessekvens som påminner om dystopin i ”Hki Rött” exploderar hela samlingen i en avslutande eruption av ”LAVA”.

Även i denna samling är övervägande delen av dikterna skrivna i samma ”sprängda” typografi som i den tidigare samlingen. Men det finns ändå en vila och stillnad i dem som inte finns i ”Hki Rött”: ”Långt bortom / storstadsångestens / överfyllda tomhet / Hemlängtans / urskogar / gnistrar / som / en / evighetspiercing / i / Österbottens / näsvinge”. Orden i ”Bipoläraskeppsbrott…” har ett mer personligt känslomässiga tonläge, som om helvetesisen håller på att smälta av den inifrån framvällande lavan. Således: Från den isande helveteskylan i ”Hki Rött”, vidare igenom höjderna, dalarna och skärseldens vilda lavadans i ”Bipolära skeppsbrott…” bär det av till …

Evighetsnära

Här brister författarjaget ut i jublande lovprisning till den som befriat honom ur meningslösheten. Här bryter ljuset fram, här helas det brustna, här värms tillvaron av ”den himmelska elden / Evighetsnära”, vilket gör det möjligt att ”kyssa livet”. Och det är här, tror jag, som den ständiga anonymiteten och främlingskapet inför andra kan förbytas till en kärlek som sträcker ut händerna till de andra och som även förmår ta emot de andras händer.

Vägen från mörker till ljus kan eventuellt vara svårt att greppa för den som inte gjort samma omvälvande upplevelse som författarjaget. Jag personligen har också gjort något liknande, och har därför inte alls svårt att identifiera mig med och stämma in i den lovsång som exploderar över sidorna i ”Evighetsnära”. Jag kan även sätta mig in i hur svårt det kan vara att tillgodogöra sig denna plötsliga vändning för den som inte överväldigats av detta Ljus och denna Nåd. På något sätt verkar vi ha lättare att identifiera oss med det mörka och trasiga, än att kunna ”köpa” någons upplevelse av ljus och kärlek. Detta betyder för mig att jag på ett fördjupat sätt kan lita på att Nicko faktiskt beskriver det han upplevt/upplever – ty det krävs ett stort mod att skriva som han gör i en tid som inte har mycket till övers för Jesus.

Det som gläder mig är att det typografiska greppet Nicko genomgående använt/använder sig av – spridda rader/ord över den vita sidan – får en ny innebörd i och med att innehållet förskjuts till det ljusa. Här briserar färgsprakande fyrverkerier.

”Evighetsnära” är således en, i mina ögon och öron, självklar avslutning på den alighieriska vandring som påbörjades i mörkret i ”Hki Rött”. ”Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus; ja, över dem som bo i dödsskuggans land skall ett ljus skina klart.”(Jesaja 9:2)

Kärlekens kalligrafi

Trilogin har även en ”alternativ” avslutande del som man kan finna som PDF på Nickos hemsida.

Denna känns som en sammanfattning av trilogin och ett återvändande till Helsingforskylan. Men nu med en ny blick som inte väjer för mörkret, och inte heller går under i det. Isolationen är bruten: ”Vi dör alla ensamma / Tätt intill varandra / Fågelskrämman / skräms inte längre”, författarjaget ”Laddar mobilen / från hjärtats / gatukorsningar/ Ringer uteliggarna & tiggarna / skriker att jag älskar dem” och ”människorna glittrar plötsligt / stjärnljusvackert / ögon som ser / händer som sträcker ut och ger”. Författarjaget har plötsligt blivit någon som kan röra och beröras av andra, han är placerad i ett sammanhang, en historia, som då han vandrar vid Sanduddens begravningsplats och ”hör mina egna steg i deras andetag / Dom som sydde fotspåren till vår framtid”. 

Författarjaget landar i Kärleken, i det oändligt komplicerade enkla, och kan sätta sig på Café Korphjärta ”med utsikt över livet”och teckna sin Kärlekens kalligrafi, ”Mitt anteckningsblock av framtid / Rött brinner hjärtat”. Detta innebär alltså inte att författarjaget svävar omkring oberörd på rosa moln. Han ser fortfarande det meningslösa, upprörs av det och vill dess förändring. Men detta har inte längre makt att isolera honom: ”Sen lärde jag mig att älska igen”.

Jag måste säga att jag blev djupt berörd av Nickos triologi (som blev en kvartett). Innehållet talar tydligt, och det poetiska hantverket är djärvt och uttrycksfullt. Att de dessutom följer författarjagets alighieriska resa genom helvetet, skärselden, det himmelska och så i ”Kärlekens kalligrafi”, tillbaka till det gemensamma jordiska där det himmelska får lov att gripa in är stort. Jag kan inte nog rekommendera dessa tre (fyra) böcker!