Recension av Nicko Smiths ”Tvivel”

Första gången jag läste Jobs bok läste jag den med linjal och bläckpenna i handen – jag strök med stor nykristen nit under alla klokheter jag fann. Klokheterna sades av Jobs vänner Elifas, Bildad och Sofar. Och jag tyckte att Job var överdrivet gnällig, ja nästan fräck i sitt klagande på sin lott och på Gud. 

Hur penibelt blev det inte då jag kom till slutet av boken där Gud sade till Job att hans vänner, vilka hade sagt alla dessa klokheter jag strukit under med kraftigt blått bläck, talat lögner: ”Jag är vred på dig och dina båda vänner. Ni har inte talat sanning om mig som min tjänare Job.” (Job 42:7) 

Och det märkliga är att Gud själv aldrig försöker förklara (eller förklara bort) Jobs lidande. Utöver den inblick bakom kulisserna – som bara vi som läsare av Jobs bok får ta del av – i det inledande kapitlet, ges inga direkta svar på vad lidandet är, eller vad och/eller om det har någon vettig förklaring eller syfte. Vad gör man som läsare med en sådan bok? 

Ja, vad gör man då en själv, eller någon annan, drabbas av lidandet, orättvisorna, det meningslösa, det oförklarliga? Vad händer med min tro (eller min icke-tro… frågorna och lidandet kan ju knappast undgå även den som bekänner sig som ateist)? Vad ska jag göra med alla mina frågor? Vad ska jag göra med alla obesvarade frågor när de ”kloka svaren” inte visar sig vara några svar?

Jag har tidigare läst Nicko Smiths fyra föregående diktsamlingar (se min recension av dem här: https://stefanalbrektssonspoesi.com/2019/01/03/recension-av-nicko-smiths-triologi-kvartett/ ). Nickos senaste diktsamling kan sannerligen läsas helt fristående med full behållning. Men den är samtidigt helt klart en slags fortsättning på temata som lyfts fram i de fyra tidigare böckerna.

I den senaste diktsamlingen ”Tvivel” (kan beställas här: https://www.boklund.fi/bokhandel/lyrik/tvivel-p-414.html ) sällar sig författaren till den stora skaran av människor som i förtvivlan frågar sig hur man kan tro på en god Gud samtidigt som all världens elände – både nära och långt borta – spottar en rakt i ansiktet och hånskrattar. 

Vad gör man 
när livet återigen
faller i bitar? 

När ångesten spyr midnatt
över själens landskap

Så inleds diktsamlingen och det blir en återkommande fråga som slungas ut mot en Gud som inte verkar svara eller ens syns närvarande, och frågan riktas också inåt mot de egna tvivlen och in mot diktjaget själv: Vad gör man?

Dikterna försöker, som väl är, inte bädda in lidandet med några lättköpta svar. Hade de gjort det hade de snabbt förlorat åtminstone mig som läsare. Den växlande diktdialogen med citat ur Jobs bok ger relief åt de frågor som genljudit, och genljuder, genom historien Vad gör man? och Var är Gud? i allt detta – om någonstans – där 

Röken från tvivelfabriken
stiger upp
mot de avlägsna himlarna inuti

Nickos diktande är, liksom i de tidigare böckerna, väldigt direkt och avklätt. Jag kan ana hur nära texterna i denna bok ligger Nickos eget hjärta, hur nära dikterna ligger hans egen brottning med tvivlen på Gud och tvivlen på sitt eget tvivlande. Här översvämmas man inte som läsare av en störtflod metaforer och blixtrande bilder. Det är en styrka! Dikterna är direkta och avskalade. Språket är rakt, utan krusiduller, vilket gör att jag som läsare inte heller kan värja mig mot det som skrivs. Jag kan därmed inte rulla in mig och alla mina varför? i en mjuk bädd av språklig distans. Jag konfronteras om och om igen av det där nakna och såriga varför? Och jag ställs axel mot axel vid sidan av Nicko och Job med mina egna skavande varför? Inför en, till synes, tigande och frånvarande Gud väntar vi längtande efter

                                                                    gnistrande svar
på självklara himlar

Precis som hos så många tidigare ”gudsbrottare” framstår Gud ändå – paradoxalt nog – som en frånvarande närvaro eller närvarande frånvaro; även när ”Det värker i min tro”.

Boken avslutas med: Far Var är du? och det återklingar av Jesu ord på Golgata kors: ”Elohim, Elohim, lema sabachtani – Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”

Jag tror att de som hörde dessa förtvivlade ord även ”hörde” fortsättningen av denna sång (liksom vi ofta fortsätter att ”höra” en text vi ”kan”, även om vi bara får höra den inledande meningen), den sång som i Bibeln helt enkelt kallas för Psalm 22. Jesus citerar på korset som sagt inledningen av Psalm 22, vilken innan den psalmen är ”vid punkt”, ger en ny bild av situationen. Därpå följer Psalm 23 som bedyrar att Gud är med även i ”dödsskuggans dal”. Kanske får vi leva och dö med lidandets obegriplighet och samtidigt tro att ”sista ordet ännu inte är sagt”…

Det kanske inte är en förklaring – lika lite som poesi som försöker ”förklara” brukar bli bra poesi. Men det kan kanske vara en tröst, ett hopp mitt i tvivlet, även när ”Det värker i min tro”!

En reaktion till “Recension av Nicko Smiths ”Tvivel”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close