Ibland är födelse och död så lika.
Jag går på samma sätt som jag kom:
med öppna förvånade ögon. Inte för att
jag har fruktat, men jag har ofta varit
på flykt eller på jakt och sällan riktigt
här.
Ibland är födelse och död så nära
att jag inte förmår skilja dem åt. Samtidigt
en bild av soluppgång och solnedgång.
Nu lyser jag ofta med min frånvaro, men
när det är dags att gå lovar jag att vara
där.
Ibland är födelse och död så lika.
Som att stiga in i sin egen spegelbild
och bli till oändlig lavendelhorisont
efter ett regnväder som just upphört,
där blicken kan förlora sig i det som
var.
Ibland är födelse och död så nära
och det blir stilla som en tjärn i en skog
om natten, eller som efter det att man vänt
ett blad i en stor bok. Vill du vänligen sluta
mina ögonlock efter det att jag
gått.
Detta är den avslutande dikten i samlingen ”Upplysta mörkrum”.
