Rexroth har satt en spik i dörren.
Detta framkallar gråt.
Ni undrar inte och jag säger därför ingenting.
Sneda hudar spända
mellan klockans visare
– en korsfästelse i tiden.
Horisonten rinner ut sitt kaffe över borden.
Ögonen som försöker omfatta
flackar av oändlighet.
Mindre saker som går att ha i byxfickorna:
knappar, små trådrullar,
tändsticksaskar och kartor över storstäder.
En skata startar morgonen innan morgonen.
Nyckeln är svartvit och ger sig inte
förrän världen vridits rätt och molnen.
Stefan Albrektsson Poesi 
Det är alltid ett spännande ordspektrum i dina dikter. De lägger sig så härligt i munnen. Och slutet: Nyckeln är svartvit och ger sig inte
förrän världen vridits rätt och molnen..
Den måste du vara nöjd med 🙂
Nu hinner jag dessvärre inte kommentera mer. Har lektion och eleverna sitter och arbetar med instuderingsfrågor.
Bra jobbat och på återseende!
GillaGilla
Tack så mycket Henke – finemangkommentar!! Texten föddes för tämligen länge sedan i samband med läsning av Rexroth (även om han bara ”vinkar” i inledningen och försvinner ut igen ; ) och sedan tog morgonens sceneri och ljudlandskap och tjusig soluppgång över helt. Jobbade som vanligt mest med kling-klanget!
Gott – jag gick in i en veckas lov i fredags (även om jag lyckats pricka in en spelning mitt i veckan – dumt nog ; )
Allt gott – hörs!
GillaGilla